krille tvärvigg

Nu har det gått mer än ett dygn sen min mor lämnade oss och jordelivet. Idag är det lördag och om allt varit som vanligt skulle jag ha åkt och besökt henne och kanske fikat. Men istället finns denna tomhet och overklighet. Den sista kontakt jag hade med min mor innan hon försvann in i morfindimmorna var då hon kommit tillbaka från den lungröntgen man gjorde och undersköterskan frågade henne om hon ville ha lite mat. Och som den artiga person hon alltid varit så tackade hon ja. Det var stuvad potatis och kokt korv. Sköterskan frågade om hon ville försöka äta själv och hon svarade ja. Vill du äta med gaffel eller sked frågade hon och hon valde skeden. Men då hon väl fick den i sin hand orkade hon inte hålla den. Jag sa att jag kunde försöka mata henne och frågade om hon ville ha lite stuvad potatis och hon nickade. Hon tog två små tuggor, men ville sedan inte ha mera. Jag gav henne lite dricka med sugrör och det tog hon gärna emot. Sedan flyttades mamma till ett enskilt rum och instinktivt kände jag på mig vad klockan var slagen. Hon fick också en annan mjukare säng. Då hon återigen blev orolig fick hon mera morfin och även en inhalation med syrgas och då lugnade hon ner sig och somnade. Vid elvatiden kom vår son och avlöste oss för natten. Vi for hem och försökte sova, men så mycket bevänt med sömnen blev det nu inte. Vid femtiden kom vår son, han hade åkt från sjukhuset för han tyckte att det verkade lugnt och han ville äta lite frukost. Jag duschade och klädde på mig och tog lite frukost och åkte sedan till sjukhuset. Då jag kom upp till avdelningen möttes jag av två sköterskor vid hennes bädd och de sa att hon nyss slutat att andas. Det hade gått fort. Jag sjönk ihop på en stol och tänkte att jag inte hann fram och ta farväl, det grämde mig. Även min son blev skuldmedveten då han fick beskedet att hon avlidit och han åkt därifrån, men den ena sköterska tröstade med att säga att hon kanske släppte taget då han gått sin väg. Vi tog till oss detta som en tröst i vår sorg.