Historiens långa linjer

I inledningen till Socialism in one country av den hädangångne engelske historikerna Edward Hallet Carr pekar denne på historiens grundbult, nämligen konflikten mellan kontinuitet och förändring, om man så vill mellan konservatism och revolution. En period av förändring, som till exempel den franska revolutionen följdes av en reaktion i form av Napoleon och en reaktionär våg. Den varade fram till 1948, då nya revolutioner utbröt lite varstans i Europa. Dessa följdes återigen av ett bakslag i forma av konservativa regeringar. De revolutionära omvälvningarna efter första världskriget fick sin motsvarighet i reaktionens ytterligheter fascism och nazism. Efter andra världskriget följde så ett framgångsrikt välfärdsbygge baserat på Keynes idéer om den offentliga sektorns betydelse. Det varade fram till 1970-talet med oljekrisen, då allt ställdes på ända igen. Nu återkom liberalismen i form av nyliberalism, där marknaden skulle styra och ställa och statens inblandning reduceras. Bank- och finanssektorn avreglerades och offentliga sektorn bantades. Frihandel och globalism blev honnörsord. Denna period varade fram till finanskrisen 2008 - 09 för att därefter ersättas av nationalism, vilket yttrar sig i tal om protektionism och att sätta det egna landet främst, som Trumps make America great again och Brexit i England. Denna utveckling är en reaktion på nyliberalismens misslyckanden. Om vi nu kommer att få en lång våg av nationalism och extremism igen återstår att se, men i så fall, om vi ska tro på regelbundenheten i de långa vågorna, så kommer också denna att ersättas av något annat, förhoppningsvis något bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0