krille tvärvigg

Den 5 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan i dagboken: "Segraren dömer oss till okunnighet. Judisk uppfostran har upphört i Polen. Efter en övergångsperiod har folkskolorna för polska barn åter öppnats och får understöd av stadens myndigheter. Endast dessa, inga andra. Alla privatskolor - också de polska - förblir stängda. De judiska lärarna i de kommunalt understödda skolorna för judiska barn har avskedats, trots att de hittills har betraktats såsom statstjänstemän. Deras familjer kan nu vänta sig hunger, nöd och en eländig tillvaro." Glädjande nog märks en förändring hos polackerna mot judarna. Vi trodde, skriver Kaplan, att judemärket skulle leda till att den polska befolkningen skulle håna och vanära oss. Men så har inte skett istället märks en sorts medlidande med dem i förnedringen. I spårvagnarna sitter polackerna tysta och i enskilda samtal kan de uttala beklagande och tröstande ord. "Det blir bättre tider", säger de. Rykten är åter i svang om att tyskarna ska lämna staden och ett annat rykte påstod att Führern var död, men att man vill hemlighålla det. Kaplan sätter ingen tilltro till dessa rykten, utan ser dem som önsketänkande. Han skriver: "Sådana är fantasierna hos ett föraktat folk som inte har något annat kvar än fantasin. De förtryckta massorna väntar på ett under; marken är beredd för Messiastanken. Varje dumhet hittar vägen till lyssnande öron. Det sunda förnuftet har försvunnit: Han som dväljes i höjden är allsmäktig", avslutar Kaplan.