krille tvärvigg

Moren av Maxim Gorkij är en bok på norska, som jag köpte på bokhandeln Oktober långt ner i sjuttiotalet. Sedan dess har den stått i min bokhylla och samlat damm. Nu har jag av någon anledning plockat fram den och börjat läsa band ett, den omfattar två band. Boken kom ut 1906 i kölvattnet på den första socialistiska revolutionen i Ryssland som följde på "den blodiga söndagen" 1905. Boken blev genast förbjuden och kom inte ut förrän efter oktoberrevolutionen 1917. Fast den smugglades in i landet och cirkulerade bland arbetare och andra. Gorkij, som själv deltagit i upproren, blev tvungen att gå i landsflykt. Moren (på svenska Modern) utspelar sig i en fabriksby någonstans i landet och inleds "Hver dag skalv og hylte fabrikssirenen i den röykfylte, oljete luften over fabrikksbyen og fra de små husene kom dystre mennesker lydig löpende. De lignet forskremte kakkerlakker og hade ikke fått tid till å hvile musklene sine i löpet av natten". Det här påminner mig om min egen uppväxt i ett sågverkssamhälle i södra Sverige, där sågvisslan väckte oss redan vid halvsjutiden och kallade på arbetarna. Nåväl, Morens huvudperson är Pelageja Nilovna, en mor full av omsorger om sin son Pavel, som anslutit sig till och är en ledargestalt i den revolutionära rörelse som börjat växa fram. Modern ser till en början med oro på det som sonen och hans kamrater sysslar med. Men inser efterhand att det de gör är rättvist och hon vill också hjälpa till. Då Pavel och hans nära vän Andrej hamnar i finkan, för att de spritt flygblad på fabriken, så ser modern till att hon kan ta sig in på fabriksområdet med gömda flygblad. Eftersom flygbladen fortsätter att spridas på fabriken, så kan inte myndigheterna hålla kvar Pavel och Andrej bakom lås och bom. Här finns också en koppling till mitt eget liv, då jag i början av 1970-talet deltog i spridandet av flygblad och uppsättandet av affischer på olika håll i den stad vi då bodde i. Vi slapp dock att bli inlåsta. Gorkijs stil kallas socialrealistisk och uttrycket brukar vara lite nedsättande. Och visst kan det tyckas lite romantiskt och idealistiskt det han berättar, men samtidigt känns skildringen sann och äkta. Då han skriver om fabriken och förhållandena där får texten naturalistiska inslag, men då han skildrar naturen är det lyriskt och vackert. Människorna får skarpskurna drag och skildras ömsom ömsint eller med vämjelse. Vi har förstås de goda, som Pavel och Andrej och modern och några kvinnogestalter, men bland dem finns även en del hetlevrade, som tycker att det revolutionära arbetet är för mödosamt och som vill gå våldsammare fram. Här finns också de tvivlande, de räddhågade och på andra sidan motståndarna i form av polis, spioner, guvernören och fabriksledningen. Har då Gorkijs berättelse någon anknytning till vår tid idag. Det tycker jag. Man behöver bara tänka på de omfattande demonstrationerna i Frankrike, de som nu pågår på skilda håll i Latinamerika med flera. Dessa demonstrationer har ju en rättvisesida, man demonstrerar mot försämringar i välfärden och de ökade klassklyftorna. Klimatfrågan har ju också en sådan dimension, en protest mot politiker som gör för lite för klimatet.