Det praktfulla och det onda
Det var angreppet på tvillingtornen 2001 som fick Erik Larson att tänka på London och Churchill under blitzen 1940 och som fick skrivprocessen att starta för att mynna ut i boken Det praktfulla och det onda - Churchill, London och motståndet under blitzen. En medryckande bok, som med hjälp av hemligstämplat material målar upp en livfull bild av hur Churchill mot alla odds lyckades ingjuta mod i sitt folk. Förutsättningarna var minst sagt dåliga, då Storbrittanien efter Frankrikes kapitulation stod helt ensamma mot nazityskland. För Tyskland var frågan inte om, utan när engelsmännen skulle ge upp och be om fred. Men Churchill vägrade ge upp. Han hade fått ta över premiärministerposten efter att eftergiftspolitikern Chamberlain fått gå och han var fast besluten att stå emot Hitler. Han ställdes genast inför en rad problem, som den svåra evakueringen av den instängda expeditionsstyrkan vid Dunkerque, frågan om vad som skulle hända med den franska flottan och så invasionshotet ovanpå allt. Men tur och skicklighet gjorde att han kunde lösa problemen tillfredsställande. Men han visste att han på sikt måste få Amerikas stöd för att vinna kriget och han försökte på olika sätt få Roosevelt med på banan. Men denne satt fast i neutralitetsreglerna och att opinionen var emot att USA gick ut i ett krig som pågick borta i Europa. Till slut lyckades han utverka ett antal skrotfärdiga jagare mot att låta USA ta över ett antal brittiska baser, men han fick göra det i lönndom för att inte utmana sin egen och USA:s regering.
Erik Larson har naturligtvis tagit en stor risk, då han ger sig på att skildra Churchill, som så många historiker vänt ut och in på. Men han försöker göra det med nya friska ögon och att se Churchill mer privat, mer som en vanlig människa. Han skildrar också en del av hans originella sidor, som att han måste bada ett par gånger om dagen, oavsett var han befann sig, liksom den vardagliga tuppluren. Det Churchill var så bra på var att ingjuta mod hos sina medarbetare, så att de kände sig starkare och ädlare än de i själva verket var. Han spred optimism omkring sig och var som en dynamo som fick fart på folk. Han hade också näsa för att utse personer som var kontroversiella och som kunde röra upp dammet i byråkratins kvarnar. En av dem var Prof Lindemann, en tyskfödd vetenskapsman, som blev hans personlige rådgivare i vetenskapliga och ekonomiska frågor. En annan var Max Aitken, baron Beaverbrook, som utsågs att leda ett helt nytt ministerium, som enbart ägnade sig åt produktionen av jakt- och bombplan. Beaverbrook var en oerhört dynamisk person, som skapat sig en förmögenhet i tidningsvärlden och som egentligen inte hade några erfarenheter av flygplansproduktion. Likväl såg han snabbt till att produktionen ökade. Han blev en plåga för flygministeriet, då han struntade i konventionella metoder och gick på som en stråtrövare, då han försåg sig med material och verktyg utan hänsyn till andra ministeriers behov. Erik Larson lyfter också fram personer som i andra historikers arbeten fått spela en andrahandsroll, som Churchills privatsekreterare John Colville, vars dagböcker varit en viktig källa för historieskrivarna, medan personen i fråga inte fått stiga fram. Det får han här. Bland annat får vi vara med om hans bemödanden att försöka vinna den motsträviga Gay Margerssons hjärta förutom hans slående skildringar av Churchill, som han till att börja med var skeptisk till, men kom att älska. En annan som får stiga fram på scenen är Churchills yngsta dotter Mary Churchill, en kvick, intelligent och festsugen donna, som också ville spela en roll i motståndet. Hitlers och Görings bomb- och jaktplan kunde inte, trots massiva insatser, knäcka det brittiska motståndet.
Kommentarer
Trackback
