Nu när man är död, om Cornelis Vreeswijk
Cornelis Vreeswijk tillhör de stora visdiktarna i vårt land i paritet med en Lars Wivallius, Carl Michael Bellman eller Evert Taube för att nämna några. Ändå var det som poet eller diktare eller rentav författare som han ville bli erkänd om vi ska tro Göran Greider i hans roman Nu när man är död, om Cornelis Vreeswijk.
Greider har djärvt nog försökt att skriva den biografi som Cornelis aldrig hann med i sitt hektiska liv. Han gör det i romanens form, då han tyckt sig få mera frihet att ta ut svängarna än om han valt en regelrätt biografi. Greider har inte grävt ner sig i några arkiv eller intervjuat en massa människor utan i stället förlitat sig på Cornelis sånger och texter och försökt leva sig in i vem Cornelis var. Dock erkänner han att hans Cornelis-bok vilar tungt på Klas Gustafssons omfattande och djuplodande bok om Cornelis, Ett bluesliv. I den har han fått nycklarna till flera av Cornelis visor, vad de grundar sig på och vad som finns bakom deras tillkomst. Ett exempel är visorna om Felicia, som emanerar ur Cornelis läsning av Axel Sandemoses Varulven i vilken Felicia försvinner.
Cornelis var en bokslukare av rang och han hämtade inspiration från många håll. Några av hans litterära förebilder var Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf. Den sistnämndes valspråk non serviam, jag tjänar ingen, gjorde han till sitt. Även musikaliskt hämtade han inspiration från många håll. Några av husgudarna var Josh White, Brassens, Bob Dylan med flera. Han blandade friskt olika musikstilar som blues, samba, chansons och många flera och han drog sig inte för att stjäla en och annan textrad eller musikslinga.
I sitt efterord till boken säger Göran Greider att Cornelis var en gränsvarelse, att han stod med ena benet i sin holländska uppväxt, där kriget och den nazistiska ockupationen var närvarande och det andra i 1950-talets framtidsoptimistiska Sverige. En blandning av moll och dur om man så vill, något som också kom att prägla hans musik.
Cornelis ville se sig som arbetarklass, han sjöng om de fattiga och trasiga, men det fanns småborgerliga inslag i hans leverne kanske ärvda ur familjehistorien, fadern var egen företagare i Holland. Och det fanns en vurm för dyra bilar och klockor hos Cornelis.
Svartsjukan och spriten ödelade stora delar av hans liv. Tre äktenskap gick till spillo och sonen Janck försummades. Det blev i mycket ett vinddrivet liv utan riktning. Men en sak höll han fast vid och det var diktandet. Då han skrev kände han sig fri, precis som då han stod på en scen inför en publik.
Cornelis skrev om det viktiga, men inte om det mörka och privatan, något av detta har Göran Greider lyckats fånga på ett förtjänstfullt sätt i sin Cornelis-bok. Vi möter här människan Cornelis Vreeswijk och inte kvällspressens ytliga bild av en rumlare och skattefifflare.
Kommentarer
Trackback
