Sensommarbetraktelse
Idag tog jag hand om de sista bondbönorna, dessa fantastiska smycken i sina baljor. Det känns vemodigt att avsluta odlingssäsongen, jag tycker inte att det var länge sedan man satte ner fröna och hoppades på god skörd och ett bra växtår. I stort sett har det väl varit det, fast kanske för torrt för att det skulle bli riktigt bra. Nu är det mesta burkat och i frysen, bara potatis, morötter och rödbetor är kvar i jorden. Och så havtornen vars gulskimrande bär lyser mot en. Men de är sjujäkliga att plocka med sina sylvassa taggar. Vi har provat att beskära dem och frysa in grenarna för att sen lättare kunna handskas med bären.
Ännu går bondens kor ute och betar och deras råmanden brukar följa oss då vi är i trädgården och donar. Det är ett trevligt sällskap. Lika trevliga är inte kajflockarna och gässen som brukar väcka oss på morgnarna med sina gälla rop.
Tranorna har ännu inte börjat flyga över byn. Men det dröjer nog inte många dagar förrän vi kan se deras plogformationer och rop i skyn. Då känns vemodet än större och hösten, kylan och mörkret kryper närmare.
Många brukar säga att semestern och sommaren är bästa tid för läsning, men så är inte fallet för mig. Det finns alldeles för mycket att göra i ett hus och i en trädgård sommartid för att jag ska ha tid med läsning. När jag försöker i slutet av dagen är jag alldeles för trött och brukar somna. Ändå har jag lyckats läsa åldermannen Sven-Eric Liedmans memoar Tidens smala näs i sommar med stor behållning. Det är en vis man som talar och en man som oroar sig över tillståndet i vårt land och i världen. Han har svårt att känna igen sig i den tid som är, han känner sig vilsen, vilket man själv sannerligen kan känna sig.
Jag har också läst Lars Gustafssons Yllet tillsammans med två andra personer i den minibokcirkel vi som de sista tre musketörerna utgör och bedriver. Det var givande att stifta bekantskap med Lars Gustafsson igen, det var ett bra tag sedan jag sist läste honom. Yllet är en bok som man kan känna släktskap med, det handlar om den tid då man själv var aktiv i politiken och samhällsdebatten. Slutet av 1969 och början av 1970-talet då så mycket hände. Den Vietnamdemonstration som avslutar boken, då demonstranterna samlas utanför domkyrkan i Västerås, där USA-ambassadören Mr Holland ska tala, och polisen går till angrepp har jag själv upplevt in på bara skinnet. Det skedde vid en Vietnamdemonstration i Växjö och där vi fintade bort polisen och lyckades belägra Utvandrarnas Hus, där Mr Holland befann sig. Här fick han vistas i flera timmer, innan polisen gjorde chock och lyckades få ut honom.
Yllet kunde gott sättas i händerna på dagens ungdom så att de kunde få en inblick i den tid som då var i slutet av 1960-talet.
För närvarande läser jag Göran Greiders "roman" om Cornelis Vreeswijk, Nu när man är död. Jag återkommer med omdömen om boken. "Vi ger oss inte. Vi börjar om", för att citera Lars Gustafsson.
Kommentarer
Trackback
