Den globala samtidshistorien i tre faser
Peter Englunds essäbok Paradoxmaskinen innehåller essäer med ett tidsspann på 30 år från 1990 till 2020. Dock med två undantag, en essä från 1987 och en från 2023. Den senare är mycket intressant, eftersom Englund ger sig in på framtidsfrågor eller snarare en framtid i tangentens riktning. Essän heter Framstegets uppgång och fall och är baserad på den amerikanske historikern Jonathan Sperbers bok "The age of interconnection", där denne gör ett försök att sammanfatta den globala samtidshistorien. Ett vågat och modigt försök.
Första delen av århundradet är ju förknippad med de båda förödande världskrigen, så Sperbers analys börjar med tiden efter andra världskriget fram till 2001 och terrordåden i New York.
Sperber delar in utvecklingen i tre faser. Första fasen "The post war era" omfattar tjugo år från 1945 till 1965. Därpå kommer "The age of upheaval" från ungefär 1965 till 1980 och till sist har vi "The late millenium era" ungefär från 1980 till 2001.
Åren från krigsslutet till 1965 framstår som de verkliga åren av välstånd ekonomiskt sett. Kapitalismen är då kringgärdad av statliga restriktioner, välståndet fördelat jämnare än någonsin förr och fackföreningsrörelsen stark. Även hälsoläget är bättre än någonsin med nya mediciner och vaccin. Omkring 1965 förändras situationen. Fram till dess hade naturen setts som en oändlig resurs, men nu inträffar kriser som kullkastar framtidstron. Medvetenheten om miljögifternas betydelse och påverkan ökar och oljekrisen 1973 blir ett hårt slag mot ekonomin. De förhoppningar om erövring av rymden blir bara förhoppningar och drömmen om att utrota cancern förblir en dröm. Och de gamla koloniernas frigörelse blir inte alls vad man tänkt sig, utan nya despotier uppstår. Däremot blir skräcken för en svältkatastrof inte vad man fruktat, utan en ny grön revolution inträffar.
Det som förenar de tre faserna är idéer av utopiskt slag. Efter 1945 fanns en stark tro på olika typer av överstatliga organisationer som FN och EU. Och 68-rörelsen såg kvinno- och miljörörelsen födas och ett förändrat mönster i samlevnad och liv.
Mest uttalat och mest långvarig blir ändå den våg som inträffar efter 1980 med tron på marknadens välsignelser och den nyliberalism som slog rot med avregleringar, privatiseringar och frisläppt marknad, som skulle leda till alla lycka bär.
I ett avseende innebar den nya globalismen framsteg, då fattigdomen i världen minskade, men samtidigt ökade klyftorna inom länderna radikalt.
När världen så flätades samman så var det inte bara kapital och varor som kunde flöda fritt, utan även arbetstillfällen, kriminalitet och epidemier. Och migrationen som tidigare främst varit regional och periodvis blev istället global och permanent.
Efter millenieskiftet har kriserna avlöst varandra med det förödande Irak-kriget, finanskrisen 2008 och klimatkrisen, som visat på systemets obalans och orimlighet. Med dettar har nya världsledare framträtt på scenen, Putin, Bolsonaro, Trump, Erdogan, Orban med flera. Auktoritära, nationalistiska ledare som kunnat utnyttja det missnöje och den besvikelse som globaliseringen åstadkommit.
Sperbers slutord är därför melankoliska. Det som hänt efter 1989 med den internationella ordningen är att de kännetecken som bevarats inte är de som hade positiva förtecken, utan de som var problematiska.
Kommentarer
Trackback
