Den vilsegångna tiden
Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria och författare till ett otal böcker inom gebitet, har så här i livets slutskede skrivit en tankeväckande bok med titeln Tidens smala näs, ett Shakespearecitat hämtat från Mac Beth. Liedman känner sig inte hemma i det samhälle som nu är, vilket märks av undertiteln till boken, Tankar i en vilsegången tid.
Det är en åldrad författare och människa som tar till orda med artros och problem att röra sig, men hjärnan är fortsatt skarp och vital. Liedman är med sin höga ålder ett tidsvittne. Född 1939 har han upplevt krigsåren som barn, efterkrigstiden som ung och välfärdssamhällets framväxt och så omsvängningen till ett nyliberalt och numera konsevativt och nationalistiskt och främlingsfientligt samhälle. Inte underligt att han känner sig främmande i tillvaron.
Genom sin profession har Liedman kunnat blicka tillbaka till olika epoker och på så sätt fått perspektiv på tillvaron. Så gör han en intressant och fruktbar jämförelse mellan 1500-talets reformation och tryckpressens framväxt och dagens sociala medier. Här finns både likheter och skillnader. Tryckpressen, liksom datorn var en revolutionerande nyskapelse. Genom pamfletter kunde ordet mångfaldigas och spridas och språket var ofta grovt och rått i dessa pamfletter och det var på folkspråket inte latin. Pamfletterna skrevs dock av ett fåtal författare, medan de sociala medierna öppnat portarna för envar som kan skriva en begriplig mening. Pamfletterna hade trots allt en ganska begränsad spridning, medan de sociala medierna är globala. Den nya tryckkonsten var till en början fri, men snart slog censuren till. De sociala medierna är ännu i princip fria, även om vissa försök gjorts för att begränsa dem, ofta då deras ohämmade språk, det som är hatiskt, hotfullt, lögnaktigt och fördomsfullt. De sociala medierna har haft en avgörande roll för den nya nationalismens framgångar tillsammans med ett utbrett folkligt missnöje med invandringen.
Det Sven-Eric Liedman ser som särskilt hotfullt med de nya mediernar är deras kunskapsförakt. Experter och forskares alster ses som förtryck eller kränkning av den enskilde individen, ska inte han eller hon få göra som han eller hon vill. Föraktet länkas med en råare moral och en cynisk människosyn.
Journalister och tidningar är andra som vill inkräkta på människors liv och skriva dem på näsan vad de ska tycka och blir då utsatta för hotfulla drev och hatiska inlägg. Även kultur och konst och litteratur råkar ut för hatiska tirader.
Liedman frågar sig till sist varför han ska bry sig, varför ska han behöva bekymra sig om framtiden och ger som svar att en människas känsla och ansvar bör sträcka sig bortom den tid den själv befolkar.
Boken är skriven för att visa en väg ut ur det samhälle vi hamnat i. Liedman vill se ett samhälle som återtar en del av de gamla värdena som jämlikhet och solidaritet och som omfattar helheten och inte bara börsens nervösa fladder och tron på en ständig tillväxt. En ny upplysning behövs och en verklig samhällsanalys för att visa vägen framåt samt en social rörelse som genom organisation och kamp kan ta upp striden. De sociala rörelser som uppstått i historien har ofta kommit oförmodat, som arbetarrörelsen som inte var prognostiserad, utan kom med industrisamhällets framväxt. Även 68-rörelsen uppstod oväntat i en tid av rekordår. Kan inte någo nytt växa fram ur protesterna mot kapital och kunskapsförnekare som hotar att ödelägga vår jord, frågar sig Sven-Eric Liedman till slut.
Kommentarer
Trackback
