Första världskriget underifrån
I 17-18 årsåldern läste jag mycket om första världskriget. I Dagens Nyheter läste jag signaturen Jolos skriverier om kriget och jag fick också hans båda böcker, 1914 och Den okände soldaten, i julklapp eller födelsedagspresent. Sedan kom jag över en del memoarer som Robert Graves Farväl till alltihop, Erich M. Remarques På västfronten intet nytt och Jaroslav Haseks anti-krigsskildring Den tappre soldaten Svejk. Varför detta stora intresse för detta avlägsna krig? Jag tror det hade att göra med att jag var i den ålder, då blomman av Europas ungdomar slaktades på slagfältet och jag kände att jag kunde ha varit en av dem om jag fötts i fel tid och varit på fel plats så att säga.
Nåväl, de här tankarna kommer till mig när jag läser Peter Englunds essä När börjar en bok i hans essäbok Paradoxmaskinen. I den essän beskriver han hur han bestämde sig för att skriva Stridens skönhet och sorg om första världskriget och att han inte ville skapa ett översiktsverk, utan skriva med ett underifrånperspektiv, lyfta fram den enskilda individen i krigets malström, precis som han gjort i debutboken Poltava. Men det var ett experiment och osäkerheten var stor om det skulle fungera och om inte helheten skulle gå förlorad.
Vi kan själva se efter om han lyckats, genom att läsa Stridens skönhet och sorg, där nitton individer, de flesta unga runt tjugo år beskriver sin upplevelse av kriget. Den första i raden är den 12-åriga flickan Elfriede Kuhr i Schneidemühl, där hon den 4 augusti 1914 berättar hur 149:e infanteribataljonen lämnar staden under entusiasm och sång, något som bevittnas på andra håll i Europa. Ännu var entusiasmen för kriget stor, liksom illusionerna och segerruset. Två månader senare är stämningen fortfarande på topp. I Elfriedes skola finns en karta, där de tyska framgångarna nålats fast och barnen får jubla och gasta över varje seger. Sedan hamnar Elfriede på ett kafferep, där hon kan lyssna till de upphetsade nyheterna och ryktena och där endast hennes mormor har avvikande åsikter: "Alla mödrar borde gå till kejsaren och säga: Fred nu!"
Nästa scen den 15 december 1914 är inte lika munter. Soldaterna som skulle få komma hem till jul, som kejsaren lovat, befinner sig fortfarande i krigstillstånd och Elfriede är med om att utspisa soldater på stationen i Schneidemühle. Nästa anhalt den 22 januari 1915 visar att man börjat känna av de sämre tiderna. Spannmål ska inte längre ges till djuren, utan förbehållas människorna. Samtidigt märks en skillnad mellan småbönder och storbönder. De senare kan fortfarande leva gott.
Den 29 juli samma år lyssnar hon till en sång från järnvägsstatioen i närheten. Det är civila som sjunger och det kan röra sig om ett tåg med armékistor. Elfriede faller i gråt och uppsöker sin mormors famn för att få tröst. Hon börjar bli vuxen och inser vad kriget innebär av lidande och död. Det bekräftas ytterligare den 10 september, då hon uppsöker krigskyrkogården och kan konstatera hur den brett ut sig.. Medan hon är där kommer ett begravningståg med en kista med en död soldat.
Kriget har pågått i två år och inte alls infriat de förhoppningar som fanns i början om förändring och nya möjligheter. Kriget skulle rida spärr mot de förfallstendenser som man tyckte sig uppleva, men nu hade dessa istället tilltagit. Omoralen hade spridit sig, prostitution och könssjukdomar ökat och kvinnorna hade förmanligats sedan de tagit jobb i rustningsindustrin, alla fasta band hade upplösts.
Den 25 februari 1917 svimmar Elfriedes mormor utanför den judiska slaktarens butik, där hon köat för en bit kött. Elfriede blir orolig och undrar varför hon svimmat. Är det för att hon arbetat för hårt eller att hon ätit för lite. Det är knapphetstider och man får dra in på allt möjligt. Samtidigt har Elfriede fattat tycke för en flyglöjtnant som uppvaktar henne. På krigskartan i skolan händer nu ingenting och den 20 juni antecknar hon i dagboken: "Det här kriget är ett spöke i grå trasor, en dödskalle från vilken det kryper maskar."
Den 3 december får hon ett chockbesked som meddelar att hennes flyglöjtnant är död efter att hans plan störtat.
I februari 1918 börjar manskapssituationen i de krigförande länderna bli akut och Elfriedes bror Willi blir inkallad, trots att han har vatten i knäna och ett svagt hjärta. Elfriede är starkt kritisk till kriget. Alla dessa döda till ingen nytta.
Elfriedes mormor blir sjuk i influensa, som senare visar sig vara spanska sjukan. Potatisen är också slut och Elfriede har nu övergett sina barndomslekar. Från sin mor får hon ett brev från Berlin, i vilket hon berättar att hon är utan kol och att alla nu ropar på fred. Men vilken slags fred blir det, frågar modern. Om vi blir besegrade kommer vi att förlora allt.
Då kriget tar slut befinner sig Elfriede på samma plats som vid krigsutbrottet, men nu är entusiasmen och jublet borta. Ett tåg med soldater som kommer vandrande arm i arm blir beskyllda för att vara landsförrädare av några civilister. Elfriede springer hem orkar inte se och höra allt. Strax efter kommer hennes bror hem. Han saknar mössa och bälte och hans uniformsrock är trasig, knapparna bortslitna, liksom axelklaffarna. En symbolisk bild av den tyska armén.
Genom att vi fått följa delar av Elfriede Kuhrs vardag under krigsåren har vi fått en bild av kriget, trots att hon inte alls deltog i det. Vi har kunnat se entusiasmen vid krigsutbrottet, jublen över framgångar på slagfältet och ryktesspridningen. Men sedan kom bakslaget, soldaterna får inte komma hem till jul, som utlovats, tvivlen började sprida sig med en allt sämre levnadsstandard med ransoneringar och inskränkningar och alltfler döda. Efter flera års utnötningskrig finns inte längre någon entusiasm, kriget har blivit grått och en normalitet man knappt tänker på. Krigets paradox har slagit till.
Kommentarer
Trackback
