Furulands dagsverken
Jag har haft Lars Furulands bok Mina dagsverken stående i bokhyllan i flera år och tänkt läsa den, men saker har hela tiden kommit i vägen. Men nu då mina egna dagsverken börjar tryta och åldern sätter åt så plockade jag fram boken enligt devisen bättre sent än aldrig. I Mina dagsverken ser Lars Furuland tillbaka på sitt liv. Från barndomen i det fjällnära Malung i Dalarna, via gymnasieåren i Karlstad till universitetsstaden Uppsala. Uppväxten på en folkhögskola, där fadern Gunnar var rektor kom att prägla hans intressen och yrkesval. Här kunde han se vilken betydelse folkhögskolan kunde ha för de som saknade studietradition, hur de växte och utvecklades i den kreativa miljö som folkhögskolan erbjöd. Idag har vi tyvärr politiker som inte förstått detta, utan som istället skär ner på anslag både till folkhögskolor och folkbildning.
På folkhögskolan väcktes också Furulands intresse för skönlitteratur. Och för många författare kom ju just folkhögskolan att bli deras universitet. Men då Furuland kom till universitetet i Uppsala märkte han att intresset för den folkliga litteraturen och arbetarlitteraturen var ganska svag. Därför kom han i sin forskning att ägna sig åt den folkliga litteraturen i synnerhet arbetarlitteraturen. Han röjde också väg för en ny forskningsinriktning, litteratursociologi, som ersatte ämnet litteraturhistoria med poetik. Det gick inte helt smärtfritt, men så småningom accepterades benämningen och det gängse namnet blev litteraturvetenskap varav litteratursociologin var en del.
I Mina dagsverk möter vi också många personporträtt. Både från hans uppväxt och från den akademiska världen. Och inte minst genom alla de författare som han mött. Här finns intressanta porträtt av Ivar Lo Johansson, som han också skrivit böcker om, liksom av Jan Fridegård, Lars Ahlin, Gustav Hedenvind Eriksson med flera. Även en del folkbildare porträtteras, som Sigfrid Leander och Ragnar Oldberg med sin tidskrift Perspektiv, liksom Greta Renborg, för vilken biblioteket var centrum i kulturlivet. Furuland var även engagerad i barnlitteraturen och samarbetade med Mary Örvig och därför finns även ett porträtt av henne.
Mina dagsverken är en imponerande sammanfattning av ett liv i arbetarlitteraturens och folkbildningens tjänst. Kanske är den bitvis lite väl rapsodisk i andra stycken lite för långdragen. En hårdare redigering av materialet hade varit på sin plats, men det förtar inte betydelsen av boken.
Kommentarer
Trackback
