Riggat
Morfar och farfar var sågverksarbetare, min far lyckades bli butikschef och jag själv var den förste i släkten som tog studentexamen och studerade på universitet. Jag gjorde en så kallad klassresa. Sverige har utmålats som klassresornas land, men i boken Riggat med undertiteln Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa visar författaren Petter Larsson på ett övertygande sätt att detta är en myt. I själva verket har den sociala rörligheten inte ökat på 70 år. De högutbildades barn har 900 procent större chans än de lågutbildade att läsa på universitet. Klassresor är aldrig en bot mot klassklyftor. Istället har de senaste 30 åren inneburit en ökad ojämlikhet. Att jag fick studera och lyckades ta studenten hade i mycket hög grad att göra med utbyggnaden av välfärden och den sociala demokratin. Inte på att jag var begåvad eller flitig, även om jag i princip läste in realexamen på Hermods samtidigt som jag arbetade heltid. Den meritokratiska föreställning som varit rådande i samhället har inneburit att vi trott att vi levt i ett rättvist samhälle, där alla har lika stora möjligheter. Den föreställningen punkterar Petter Larsson med eftertryck. Vidare undersöker han om det finns en koppling mellan högerradikalismen och meritokratin och det gör det genom att högerradikala partier har en stark överrepresentation av lågutbildade, vita män som samtidigt är de stora förlorarna på samhällsstegen. Dessa har kunnat se hur kvinnor sprungit förbi dem i samhällstävlan och hur hbtq-personer och andra eftersatta grupper fått ökat stöd i samhället, medan de själva känner sig som förlorare och förbisedda. Deras missnöje riktar sig i stor utstäckning mot de som besitter kunskap och som är välavlönade. I Sverige är det Sverigedemokraterna som representerar denna riktning. Partiet pratar mycket och gärna om den urusla integrationen, men själva är de ett lysande exempel på just detta. De vantrivs i samhället, hyser stark misstro mot omvärlden, de misstror media och de anser sig mobbade och utfrusna och som offer i samhällsdansen. Å andra sidan anser de sig stå över invandrare och flyktingar.
Riggat kan få en att misströsta, är all förändring omöjlig. Nej, menar Petter Larsson och ger i slutet av boken en del exempel på hur man skulle kunna rigga om skutan. Men det får en eventuell läsare av bloggen själv ta reda på.
Kommentarer
Trackback
