En vacker dag
För en vecka sedan skrev jag om Tomas Bannerheds fina naturskildring Hem till myren här på bloggen. Samtidigt har jag haft hans En vacker dag som kvällsläsning. I En vacker dag gör Bannerhed en rundvandring på Lovön i Mälaren. En plats han haft som tillflyktsort i flera år och ständigt återvänder till för att få ro. Ön ligger inte mer än 20 minuter från huvudstaden eller 100 år om man ser den i ett tidsperspektiv. Ensam med block, penna och kikare vandrar han runt på ön från klockan 03.32 till 22.17, då solen går ner. Boken är precis som Hem till myren illustrerad av Mattias Bäcklin med fina svartvita tecknade bilder.
Vandringen börjar med ett kärt återseende av fiskgjusen som återkommit från Västafrika och som är i farten med bobygge och äggläggning. Strax imponeras han så av taltrastens sång, denne mästersångare, som med sin musikaliska fantasi, sina omtagningar, påhitt och överraskningar är svår att inte tycka om. Han är som en god retoriker, säger Bannerhed, som är bra på att finna talande metaforer och liknelser. Vilket han gör i nästa andetag, då han får syn på en sorgmantel och utbrister att den ser ut som en filmstjärna i sober aftonklänning sittande på en stubbe i skogen. Bannerhed använder sig i den här boken, precis som i Hem till myren, av litteraturen. Här prisar han åter Harry Martinson för hans förmåga att se det lilla i det stora och framhåller särskilt hans lilla volym Vinden på marken, som blev som en bibel för honom en sommar.
Mitt på ön står Lovö kyrka, där han gör ett timslångt uppehåll, dels för att bese den 850 år gamla stenkyrkan, men också för att få en bit mat och samtidigt kunna bevittna fågellivet. Och här svingar sig tornseglarna, dessa luftens akrobater, vigt och till synes våghalsigt runt kyrkans klocktorn i en yster dans. På kyrkogårde finns Eva Remaeus grav, denna mångsidiga artist, kanske mest känd för hennes roll i den prisade serien Fem myror är mer än fyra elefanter. Här finns också Olof von Dalin begraven, han med Then Swänska Argus.
Vandringen avslutas vid Koviken och då solen går ner kommer morkullan pispande och knortande över skogskanten på sin kvällsflykt. Trollrucklan som flyger i skymningen på stadigt samma rutt. Det påminner mig om hur vi under ett par somrar hyrde en stuga i vildmarken och nästan varje kväll kunde se morkullan sträcka över skogen samtidigt som lommen ropade sitt urtidsläte från insjön. Oförglömliga upplevelser och minnen.
En vacker dag är en vacker bok, en bok man blir glad av. Men den är också en tankebok, en bok som får en att begrunda den natur vi har och vad den är utsatt för. Bannerhed blir utsatt både för galna cyklisters framfart på grusvägarna och en vattenskotåkare som far fram som en vilde i viken och struntar i förbudet mot båttrafik. Värre är kanske dock de klimathot vi står inför.
Kommentarer
Trackback
