Hemma vid myren
Tomas Bannerhed är en av våra främsta naturskildrare med böcker som Starens tid och En vacker dag. Nu har jag läst hans essäbok Hemma vid myren från 2023, som består av ett antal essäer, de flesta samlade från krönikor och reportage i tidskrifter eller på kultursidor. Några är också nyskrivna. Boken är också förtjänstfullt illustrerad av Mattias Bäcklin med svartvita teckningar.
Bannerhed inleder med att naturskildringen i Sverige har en lång och stark tradition, som mest livskraftig vid 1900-talets mitt, då för övrigt begreppet allemansrätt etablerades och alltflera fick tid för friluftsliv på grund av ökade semestrar. Hur är läget idag då? Jodå, rätt många är fortsatt intresserade och på TV rullar ständigt naturfilmer. Också i dödsannonser kan man se att blommor och fåglar är flitigt förekommande. Och under covidepidemin fick naturen ett stort uppsving. Skogarna blev en frizon undan det lömska viruset. Naturskildringen har väl aldrig stått särskilt högt i litterärt avseende, men Bannerhed anser att den måste ha en personlig och egen stil för att den ska fängsla och i hans fall har den då det. Naturskildringen ska påminna oss om den rikedom och skönhet som finns, vad vi har att värna och vara rädda om. Till syvende och sist så är Bannerheds tes ett försvar för naturskildringen som genre.
I den andra avdelningen i boken så får växterna och djuren i synnerhet fåglarna huvudrollen. Varje år anländer hundra miljoner fåglar för att häcka. En av de tidigaste är tofsvipan, en fågel i ständig rörelse, som flaxar runt i kastande flykt och jamar som en katt. Andra fåglar som Bannerhed tar upp är den lilla trevliga rödhaken, den färggranna steglitsen och taltrasten, mästersångaren själv. Utöver det ett stort antal andra fåglar.
Bannerhed möter också ett antal konstnärer som konstnären och fågelmålaren Lars Jonsson på Gotland. Han tycker att skarvar, en av Sveriges mest hatade fåglar, är ett bra motiv. De har något urtida över sig, påminner om dinosauriestadiet i fåglarnas utveckling. Vidare träffar Bannerhed biodlarmästaren Göran Sundström, honungskung av Uppland, som håller till i Skogstibble. Den som minns Gösta Knutssons Pelle Svanslös-böcker kommer kanske ihåg ladugårdskatten Murre ifrån Skogstibble, som anses vara tecknad efter allvetaren Ejnar Haglund. Nåväl, Sundström driver landets största Krav-godkända biodling med tusen kupor utspridda på ett 80-tal platser. Han har femtio miljoner bin som ett bra år producerar 75 000 burkar honung. Det som för honom började som en bisyssla har blivit en livssyssla.
Bannerhed djupdyker inte bara i naturen, utan även i litteraturen. Han har Pär Lagerkvist och Tarjei Vesaas som ett slags husgudar. Lagerkvist för hans avklarnade språk och sökande efter svar på de existentiella frågorna. Vesaas för hans oförglömliga skildring av Mattis i Fåglarna. Mattis, en poet och byfåne, som hellre vill drömma och dikta än delta i arbetet med att plöja och harva, en igenkänningsfaktor för Bannerhed som ung.
Boken avslutas med ett kärleksfullt porträtt av föregångaren och förebilden Gunnar Brusewitz, tecknare, illustratör och författare.
I flera av essäerna finns också en civilisationskritisk udd, något som han reflekterar över i samspel med Harry Martinsons Aniara.
Kommentarer
Trackback
