Teglund, Slavdrivaren, ett reportage
För tre år sedan, under pandemin, gav Anders Teglund ut sin bok Cykelbudet, där han beskrev sitt arbete som bud åt Foodora. Nu återkommer han med boken Slavdrivaren, ett reportage. Nu är det inte han själv som är i förgrunden, utan dispatchern Dennis, en skäggig iranier, som styr buden med sin egen speldator i en liten etta i Södertälje. Dennis är missnöjd med sitt jobb, känner sig utnyttjad och har kontaktat Teglund för att han vill att han ska skriva om hans situation. Dennis är en sorts trafikledare, en mellanhand, som befinner sig mellan ledningen och buden och det är han som får ta emot alla klagomål och lösa nästan alla problem. Han både tycker synd om buden och tycker att de är jobbiga. Han tycker att det han sysslar med är ett slaveriarbete.
Arbetet har medfört att Dennis gått ner sig både fysiskt och psykiskt. Han har svårt att sova, ofta huvudvärk och ögonvärk och han går på antidepressiv medicin. Han tycker att han blivit mer och mer innesluten i sig själv.
Teglund stannar nu inte vid Dennis och hans problematik, utan gör ett nedslag i slaveriets historia. Som sig bör börjar han i antiken med det slavväsende som fanns där och som gjorde att samhället var ganska stabilt, ty det arbete som slavarna utförde skulle annars inte ha gjorts. De byggde vägar, underhöll fastigheter och skötte även administrativa sysslor.
Han tar också upp några enskilda slavar, som sexslaven Melantzin, som agerade tolk åt den spanske erövraren Cortez i hans mellanhavanden med Montezuma. Melantzins eftermäle blev delat. De flesta mexikaner ser henne som en förrädare.
En annan slav var Josiah Hendersson som tecknat ner sina minnen. Han gjorde karriär genom att ange en uppsyningsman och kunde därigenom själv bli det. Han var lojal mot sin ägare, men han försökte undvika våld mot slavarna, eftersom han sett hur hans far piskats och förlorat ett öra.
Då slaveriet avskaffades kom det snart att gå över till industrin. En som var starkt delaktig i detta var Frederick Taylor, en kristen perfektionist med autistiska drag. Han var en särling, vad vi idag skulle kalla nörd och han utformade det system som vi känner som taylorism, där varje arbetsmoment tidsattes. Något jag själv smakat på under några år på industrigolvet.
En annan speciell slavdrivare var kapon i förintelselägren. Han fick en del fördelar för att jaga på sina fångar och kunde genom sin position överleva lite längre. Men han eller hon var gruvligt hatad.
I våra dagar har slavdrivarna blivit mera anonyma och osynliga. Inom den digitala världen förekommer innehållsmoderatorer, som ägnar sig åt att radera sånt som inte är passande på nätet. De arbetar under dåliga förhållanden och är mer eller mindre livegna.
Hos de globala värdekedjorna, till exempel techföretagen, är tvångsarbete en viktig framgångsfaktor. I Kongo, där kobolt utvinns till våra bärbara datorer eller mobiltelefoner är till och med barn inblandade. I den avskyvärda hantering som där äger rum utgör mellanhänderna, som kallas negociants en avgörande roll. De ser nämligen till att köpa upp gruvarbetarnas säckar med metaller till ett lågt pris för att sedan transportera metallen till depåerna, där de säljer dem till ett högre pris. Ägarna sitter långt borta och behöver inte beblanda sig med denna cyniska hantering. Metoderna och tvånget, straffen och våldet som brukas är på samma nivå, som det som Joseph Conrad beskrev i Mörkrets hjärta.
Ja, det är en kunskapsrik och intsiktsfull bok Anders Teglund skrivit om slaveriet då och nu. Och den är samtidigt skrämmande för vad den nya gigekonomin gör med människorna. Dennis kom i alla fall ut från sitt jobb och började på Scania i stället.
Kommentarer
Trackback
