krille tvärvigg

Läser Maja Hagermans intressanta bok om rasbiologen Herman Lundborg, Käraste Herman. Han som kom att grunda det första rasbiologiska institutet i Uppsala 1922 och som kom att påverka nazisternas utrotningspolitik. Med sina rasundersökningar upprättade han skillnader och hierarkier, skapade ett vi och dom på "vetenskaplig" grund. Han varnade för rasblandning, att det betydde den vita rasens, ariernas undergång. Men det är inte alltid som man gör som man lär ut. Han kom själv att begå rasskändning, då han gjorde en ung samisk kvinna med barn och troligen även sin följeslagerska i lappmarken under flera år, Hilja Holm, som var finska. Men den skandalen kunde hemlighållas, då Hilja troligen fick genomgå en abort. Nåväl, det var en annan sak som jag fastnade för vid genomläsningen och det var Karolinska Institutes roll i sammanhanget. Hur dess rektor, professorn Fredrik Lennmalm, för övrigt Lundborgs gamle lärare, medverkade till att Lundborgs forskning kom att få genomslag, så att han kunde få sitt hett efterlängtade rasbiologiska institut. Lennmalm försökte först få lärarkollegiets stöd för att använda nobelmedel för att stödja Lundborg, men det röstades ner med bara en rösts övervikt. Däremot var man villig att inrätta ett rasbiologiskt institut utan att nobelpengar användes. Karolinska stod alltså på tå även här, precis som i Makiarini-affären, för att gå i bräschen för något nytt, vad de såg som pionjärverksamhet. Ibland sammanfaller då och nu.

Dagens namn i almanackan är Engelbrekt. Finns det någon som heter det idag? Och finns det någon som får associationer till det namnet. Ja, kanske någon historiker eller historiskt intresserad person. Om Engelbrekt Engelbrektsson har min gamla historielärare i Växjö, Lars Olof Larsson (lever han fortfarande?)skrivit en utmärkt bok, Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror. Boken utkom 1984 och det var länge sedan jag läste den och det är inte mycket jag kommer ihåg av den. Engelbrekt Engelbrektsson "then litzla man", blev ledare för ett folkuppror, som utgick från Dalarna, det landskap som många gånger höjt upprorsfanan i vår historia. Engelbrekt mördades emellertid på en holme i Hjälmaren, ett öde inte olikt en annan upprorsman Nils Dacke, om vilken för övrigt Lars Olof Larsson också skrivit en bok, Dackeland. Engelbrekt fick i alla fall en frihetsvisa sig tillägnad, ty biskop Thomas skaldade: "Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, den frihet väl kan bära. Vill du vara dig själver huld, du älske frihet mer än guld, ty frihet följer ära." Kanske något att ta till sig i dessa girighetens tider.

Om några dagar är det 30 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. Dagen efter katastrofen for jag och mina två döttrar, då 14 och 10 år gamla ut till Kuggören vid havet. Flickorna lekte vid stranden och hoppade på stenar. Tystnaden var stor efter regnet och bara några måsar satt på ett par stenar en bit ut från stranden och såg ledsna ut. Jag kände något sorts obehag som jag inte kunde definiera. Dagen därpå fick vi veta vad som inträffat. Min magkänsla hade visat sig stämma, det var något otäckt som känts i atmosfären. Gävleborg var ju ett av de län som kom att drabbas hårdast av nedfallet, liksom fjällvärlden. Här får samer fortfarande utfordra slaktkalvar med foder 45 till 60 dagar före slakt för att nedbringa cesiumhalten. Och man får fortfarande kassera 1 av 10 renar vid slakt. Rennäringen skulle ha kollapsat om inte staten och dåvarande miljöministern Birgitta Dahl gått in med flera miljoner i stöd till rennäringen årligen. Reaktorerna i Tjernobyl var osäkra konstruktioner och man hade tummat på säkerheten. Och nu hör jag att det finns 11 sådana reaktorer kvar i Ryssland. Risken finns alltså att en ny olycka kan ske. Trots allt vi vet idag om kärnkraften så finns det de som fortsätter satsa på den, till exempel Fennovoima i Pyhäjoki i Finland. Man låter dessutom ett ryskt företag bygga de nya reaktorerna. Vad månde bliva?

Vad har hänt med miljöpartiet sedan man kom in i regeringen? På den ena frågan efter den andra hamnar man i trångmål, nu senast i fråga om Mehmed Kaplan och frågan om Vattenfall ska sälja brunkolen till ett tjeckiskt företag. Man  tycks nu gå ifrån flera av sina hjärtefrågor bara för att få höra till makten. Miljöpartiets vacklan ifråga om Vattenfall kan påminna om centerpartiets ifråga om kärnkraften på 1970-talet. Det blir då en svekdebatt som inte kommer att gynna partiet.

Under en hel vecka har jag läst den norske historikernTore Rems fängslande berättelse om den norske författaren Knut Hamsun och resan till Hitler. Titeln anspelar både på Hamsuns livsresa, som går från en osäker och fattig person som vill bli något och som till slut hamnar i den nazistiska ideologin. Men mera konkret handlar den också om Hamsuns möte med Hitler, ett möte som slutar i fiasko. Den åldrade Hamsun försöker få Hitlers förståelse för att den brutale rikskommissarien i Norge Terboven ska avlägsnas från sin post och att Norge ska få större självständighet som ett protektorat inom den tyska maktsfären. Något som Hitler inte vill höra talas om, utan bryskt avbryter mötet. Hur kunde Hamsun hamna så snett är den fråga som Toe Rem söker ett svar på. Boken är både litteraturhistoria, krigshistoria, deckargåta och biografi. Rekommenderas starkt!

Ungern är ett land som inte vill ta emot några flyktingar och som tycker att de gör rätt, att det är dom som försvarar EU. De hävdar att nationalstaterna måste vara starka mot EU:s federalistiska strävanden. Nu kommer man att ordna en folkomröstning om flyktingmottagandet och låta, som man säger, folkets vilja avgöra. Flera länder kan följa efter som Slovakien, Tjeckien, Polen med flera. Ungern har en reaktionär tradition, som går tillbaka till andra världskriget och kanske ännu längre. Under andra världskriget var pilkorsarna ett av nazisternas verktyg i Ungern för att spåra upp och fördriva den judiska befolkningen. Man var till och med värre än nazisterna i grymhet. Vad Ungern tycks ha glömt var att då landet 1956 invaderades av Sovjet och många ungrare flydde, så fick de en fristad i många länder i Europa, bland annat kom många till Sverige. Det är en farlig linje som Ungern nu slagit in på, en linje som kan leda till EU:s upplösning.

Igår fick vi beskedet att Göran Palm avlidit. Palm var en av dem som öppnade ögonen på mig på 1960-talet med böcker som Indoktrineringen i Sverige. Han var en mångsidig herre som också gjorde ett av de första industrireportagen med Ett år på LM, en studie i samklang med Wallraffs grävande. Med sin Vinstersaga på blankvers genomförde han ett mastodontarbete för att ge nuet djup. Hans engagemang i Liv i Sverige gick ut på något liknande, att berätta om människorna på gräsrotsnivå. Palms grundsyn kanske kan sammanfattas i ett litet utsnitt ur Vintesagan 1: "På många torg i Sverige står det kungar och pekar på den stad de sägs ha grundlagt, men de som grundlagt den så att den syns är vanligt folk som aldrig står och pekar i brons, och till och med den hand som pekar är gjord av anonyma gjutarhänder. De som ger andra order vinner ära och de som lyder order vinner glömska, så ser vårt klassamhälle ut sen länge".

Enligt Västerviks Tidningen körde en man en kväll på ett vildsvin på E22. Mannen åtalas nu för jaktbrott. Varför?

Jo, han väntade med att anmäla att han kört på vildsvinet till morgonen därpå. Enligt jaktförordningen så är man skyldig att snarast möjligt underrätta polisen. Nu får han böta 2 000 kr för sin försumlighet. Mannen förklarar att han gick ner i diket och lyste med sin ficklampa, men att han, vilket man kan förstå, inte vågade sig in i skogen av rädsla för att djuret, om det var skadat kunde gå till angrepp. Men den förklaringen hjälpte nu inte. Borde man inte istället ha gett honom 2 000 kr, då vi ju tycker att vildsvinen är för många och att man borde avliva en del av stammen.

Lars Gustafsson, författare och filosof har lämnat jordelivet knappt 80 år gammal. En främmande fågel vars knarrande och humoristiska röst tystnat. Men hans böcker finns kvar. Själv har jag läst några av dem, men minns dem inte så noga. Yllet, En biodlares död vet jag mig ha läst. Och så hans bok tillsammans med Jan Myrdal, Den onödiga samtiden. Lars Gustafsson hade åsikter om det mesta och en sådan man kan man så klart sakna. Det finns inte alltför många av den sorten.

Vaknar då solen tapetserar österhimlen vackert gyllengul. I dvalan urskiljer jag morgontågets gälla vissla några kilometer bort. Utanför huset har småfåglarna vaknat och konserterar i olika läten, blandat med en skatas hesa kraxande. Från landsvägen kommer ljudet från några morgontidiga bilister, fast det är lördag. Något senare brottas med deklarationen, fastnar på att inte ha något fungerande bankid. Tar hjälp av supporten hos Swedbank. men får sitta i kö. Funderar på att söka jobbet som styrelseordförande, nu när Sundström fått sparken. Innehade man den positionen så slapp man nog göra deklarationen åtminstone. Till slut får jag tala med en vänlig själ, som lotsar mig genom de digitala hindren och jag kan göra deklarationen. Känner en stor lättnad då jag kan trycka på skicka in.