Allsvenskan 100 år del 2
I år är det 100 år sedan allsvenskan i fotboll drog igång. En rad olika firanden och jippon äger rum runt om i landet. Igår så hade Hammarby iklätt sig de gamla tigerrandiga tröjorna i matchen mot Gais för att hedra de matchställ man hade vid den allsvenska starten. Gais som för övrigt vann den allra första allsvenskan. För Hammarby gick det betydligt sämre, man hamnade sist bland de tolv lagen med endast 8 inspelade poäng och det blev respass med en gång. Det gick inte mycket bättre nästa gång man försökte säsongen 1939/40 ( man spelade då höst- och vårsäsong till skillnad mot nu), då man återigen kom sist, denna gång med 10 inspelade poäng.
Det var Göteborgslagen som dominerade de första allsvenskorna. Gais vann som sagt den första med IFK Göteborg som tvåa och Örgryte IS som trea. Året därpå var det ombytta roller, då vann Örgryte med Gais som tvåa och IFK Göteborg som trea. Först säsongen 1928/29 var det ett annat lag än ett Göteborgslag som vann, nämligen Hälsingborgs IF.
Idag är det Malmö FF och Stockholmslagen som dominerar allsvenskan. Pengarna har fått allt större betydelse för vilka lag man kan ställa upp med.
Nu när man är död, om Cornelis Vreeswijk
Cornelis Vreeswijk tillhör de stora visdiktarna i vårt land i paritet med en Lars Wivallius, Carl Michael Bellman eller Evert Taube för att nämna några. Ändå var det som poet eller diktare eller rentav författare som han ville bli erkänd om vi ska tro Göran Greider i hans roman Nu när man är död, om Cornelis Vreeswijk.
Greider har djärvt nog försökt att skriva den biografi som Cornelis aldrig hann med i sitt hektiska liv. Han gör det i romanens form, då han tyckt sig få mera frihet att ta ut svängarna än om han valt en regelrätt biografi. Greider har inte grävt ner sig i några arkiv eller intervjuat en massa människor utan i stället förlitat sig på Cornelis sånger och texter och försökt leva sig in i vem Cornelis var. Dock erkänner han att hans Cornelis-bok vilar tungt på Klas Gustafssons omfattande och djuplodande bok om Cornelis, Ett bluesliv. I den har han fått nycklarna till flera av Cornelis visor, vad de grundar sig på och vad som finns bakom deras tillkomst. Ett exempel är visorna om Felicia, som emanerar ur Cornelis läsning av Axel Sandemoses Varulven i vilken Felicia försvinner.
Cornelis var en bokslukare av rang och han hämtade inspiration från många håll. Några av hans litterära förebilder var Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf. Den sistnämndes valspråk non serviam, jag tjänar ingen, gjorde han till sitt. Även musikaliskt hämtade han inspiration från många håll. Några av husgudarna var Josh White, Brassens, Bob Dylan med flera. Han blandade friskt olika musikstilar som blues, samba, chansons och många flera och han drog sig inte för att stjäla en och annan textrad eller musikslinga.
I sitt efterord till boken säger Göran Greider att Cornelis var en gränsvarelse, att han stod med ena benet i sin holländska uppväxt, där kriget och den nazistiska ockupationen var närvarande och det andra i 1950-talets framtidsoptimistiska Sverige. En blandning av moll och dur om man så vill, något som också kom att prägla hans musik.
Cornelis ville se sig som arbetarklass, han sjöng om de fattiga och trasiga, men det fanns småborgerliga inslag i hans leverne kanske ärvda ur familjehistorien, fadern var egen företagare i Holland. Och det fanns en vurm för dyra bilar och klockor hos Cornelis.
Svartsjukan och spriten ödelade stora delar av hans liv. Tre äktenskap gick till spillo och sonen Janck försummades. Det blev i mycket ett vinddrivet liv utan riktning. Men en sak höll han fast vid och det var diktandet. Då han skrev kände han sig fri, precis som då han stod på en scen inför en publik.
Cornelis skrev om det viktiga, men inte om det mörka och privatan, något av detta har Göran Greider lyckats fånga på ett förtjänstfullt sätt i sin Cornelis-bok. Vi möter här människan Cornelis Vreeswijk och inte kvällspressens ytliga bild av en rumlare och skattefifflare.
Sensommarbetraktelse
Idag tog jag hand om de sista bondbönorna, dessa fantastiska smycken i sina baljor. Det känns vemodigt att avsluta odlingssäsongen, jag tycker inte att det var länge sedan man satte ner fröna och hoppades på god skörd och ett bra växtår. I stort sett har det väl varit det, fast kanske för torrt för att det skulle bli riktigt bra. Nu är det mesta burkat och i frysen, bara potatis, morötter och rödbetor är kvar i jorden. Och så havtornen vars gulskimrande bär lyser mot en. Men de är sjujäkliga att plocka med sina sylvassa taggar. Vi har provat att beskära dem och frysa in grenarna för att sen lättare kunna handskas med bären.
Ännu går bondens kor ute och betar och deras råmanden brukar följa oss då vi är i trädgården och donar. Det är ett trevligt sällskap. Lika trevliga är inte kajflockarna och gässen som brukar väcka oss på morgnarna med sina gälla rop.
Tranorna har ännu inte börjat flyga över byn. Men det dröjer nog inte många dagar förrän vi kan se deras plogformationer och rop i skyn. Då känns vemodet än större och hösten, kylan och mörkret kryper närmare.
Många brukar säga att semestern och sommaren är bästa tid för läsning, men så är inte fallet för mig. Det finns alldeles för mycket att göra i ett hus och i en trädgård sommartid för att jag ska ha tid med läsning. När jag försöker i slutet av dagen är jag alldeles för trött och brukar somna. Ändå har jag lyckats läsa åldermannen Sven-Eric Liedmans memoar Tidens smala näs i sommar med stor behållning. Det är en vis man som talar och en man som oroar sig över tillståndet i vårt land och i världen. Han har svårt att känna igen sig i den tid som är, han känner sig vilsen, vilket man själv sannerligen kan känna sig.
Jag har också läst Lars Gustafssons Yllet tillsammans med två andra personer i den minibokcirkel vi som de sista tre musketörerna utgör och bedriver. Det var givande att stifta bekantskap med Lars Gustafsson igen, det var ett bra tag sedan jag sist läste honom. Yllet är en bok som man kan känna släktskap med, det handlar om den tid då man själv var aktiv i politiken och samhällsdebatten. Slutet av 1969 och början av 1970-talet då så mycket hände. Den Vietnamdemonstration som avslutar boken, då demonstranterna samlas utanför domkyrkan i Västerås, där USA-ambassadören Mr Holland ska tala, och polisen går till angrepp har jag själv upplevt in på bara skinnet. Det skedde vid en Vietnamdemonstration i Växjö och där vi fintade bort polisen och lyckades belägra Utvandrarnas Hus, där Mr Holland befann sig. Här fick han vistas i flera timmer, innan polisen gjorde chock och lyckades få ut honom.
Yllet kunde gott sättas i händerna på dagens ungdom så att de kunde få en inblick i den tid som då var i slutet av 1960-talet.
För närvarande läser jag Göran Greiders "roman" om Cornelis Vreeswijk, Nu när man är död. Jag återkommer med omdömen om boken. "Vi ger oss inte. Vi börjar om", för att citera Lars Gustafsson.
Bilbesiktning
Dags för den årliga bilbesiktningen igen. Jag for med bilen till den gamla stationen, som en gång byggdes med statliga pengar och som då var mycket påkostad och modern. Nu är den så klart privat och har changerat. Terminalen, där man anmälde sig fungerar inte och besökstoan inte heller. Nu ska man anmäla sig med ett SMS eller en app så klart i tidens anda. Det var förstås lite mekkigt. Skyltarna och affischerna är från dazumal och slitna och trasiga. Och på spegeln som ska avläsa strålkastarljusen fanns en spricka i ett av hörnen, som man inte åtgärdat. Och även här var det skyltar som sett bättre dagar. Då anläggningen var ny och blänkande var det köer av bilar som väntade för att tas in på de två linjer som brukades. Nu var jag den enda bilen och en person (en kvinna faktiskt, alltid ett framsteg) tog emot.
Bilbesiktningenm, liksom apoteken, posten och järnvägen med flera har alla privatiserats med motiveringen att det hela skulle bli så mycket effektivare och billigare och det var konkurrensen som skulle göra susen. Hur blev det då? Ja, det är bara att se sig omkring. Inte blev det billigare och knappast heller effektivare. Konkurrensen har visserligen ökat, men samtidigt gjort att alltflera företag har svårt att klara sig. Och mediciner är det brist på och järnvägen ska vi inte tala om. Så hur lyckade var egentligen de här privatiseringarna. Kanske en utredning kan titta på saken, regeringen, ni verkar ju älska sådana.
Ja, hur gick det då med besiktningen. Jo, bilen blev godkänd och kunde köras hem igen. Alltid något!
