Grön omställning med förhinder
Jag läser om Sverker Sörlins efterord till Framtidslandet, den avhandling han skrev i mitten av 1980-talet och som handlade om Norrland mellan 1870 till 1920, då som ett framtidsland i samband med den industriella revolutionen. Norrland var då en resurs i form av malm, vattenkraft och skog, råvaror som kunde utvinnas och utnyttjas för en samhällsomvandling. Åter riktas blickarna mot norr, nu i samband med klimatomställningen och den gröna revolutionen. Hur blir utfallet den här gången, blir Norrland åter utnyttjat och stannar utvecklingen i ett fåtal orter, medan inlandet och glesbygden förblir opåverkade. Sverker Sörlin påminner om att även den här gången handlar det om resursutvinning, råvaror och energi kommer att behövas i stor omfattning.. Och resursutvinningen är nu som då kopplad till finansiellt kapital som har sina egna intressen, inte samhällets bästa. Resursutvinningen de senaste 40 åren har varit större än vad mänskligheten åstadkommit på mer än 200 000 år, vilket är något att beakta, nu då nya resurser ska adderas till de gamla. Jordartsmetaller ska utvinnas och elektrifieringen påskyndas, allt som kräver enorma resurser.
Den gröna revolutionen har hälsats med glädje, som ett svar om och ett hopp om att kunna ta oss ur fossilberoendet och hejda klimatkrisen. Det har närmast haft evangeliska förtecken. Men som Sverker Sörlin skriver: Är det möjligt att åstadkomma så mycket utan att någon behöver göra avkall på något?
Hans slutord i efterordet lyder ungefär: Den gröna berättelsen har framställts som nödvändig och höjd över varje misstanke, rättfärdiggjord genom sitt goda uppsåt och sina välartade och vältalande förespråkare. Verkligheten brukar förr eller senare göra sig gällande, på sätt vi inte kan förutse.
Är det det som vi nu bevittnar i det som händer på Northvolt i Skellefteå. Det senaste året har kantats av skandaler med dödsfall, arbetsmiljöproblem och ekonomiska svårigheter. Och det regionala skyddsombudet menar att det man håller på med är ett modernt slavarbete. Ska den gröna revolutionen förknippas med sådant elände?
En komplex roman, Traktorn
Med romanen Traktorn hade Ivar Lo Johansson ambitionen att visa på jordbrukets mekanisering, där traktorn skulle stå som symbol för den nya tiden. Romanen börjar också med en scen där traktorn står myndig i åkern, medan arbetslaget tuggar i sig sina smörgåsar och är ganska skeptiska till den nya tiden. De tycker att det gamla statsystemet hade sina fördelar trots allt, man var tryggare och man visste att man hade mat. Brandt, fackordföranden som fått uppdraget att ratta traktorn är dock stolt och känner sig som en ny människa när han framför fordonet. Sedan får vi inte veta så särskilt mycket mera om traktorn istället är det kogubben Kadin som hamnar i förgrunden genom de sabotage som han gör mot gården och de nya förhållandena. Kanske behövde Ivar Lo en intrig i den ganska mastiga och faktaspäckade romanen. Ivar Los egen inställning till de nya förhållandena är inte tydlig och det var också något som kritikerna slog ner på då romanen kom ut 1943. Han beskriver förändringarna genom en rad personer. Högst upp är greve Rytter, godsets ägare, som vill förvandla gården Åhl till en mönstergård. Han har bytt ut riddarrustningen mot en skräddarsydd kostym och vill inte tilltalas greve utan nias. Han är demokrat och vill tala med inte till folket, något som den gamle smeden finner befängt. Rytter vill bygga nytt mejeri och nytt slakteri och han vill omvandla ladugården till något av ett apotek, därför anställer han en professionellt utbildad försteman, Ekeskog, som tar över arbetet i ladugården och detroniserar den gamle kogubben Kadin till en andraplansroll, något som denne kommer att hämnas för. Rytter har dock kvar lite av godsägarfasoner ity att han håller sig med en fullblodshäst Glory, hans ögonsten. För Glory går det dock illa, som så mycket annat på gården, hon drabbas av mankfistel och måste till slut avlivas. En som inte tror på de nya tiderna, men som ändå är lojal med sin arbetsgivare är den gamle inspektorn. Han ser i bokföringen hur alla kostnader skenar och hur kontrollsystemet och pappershögarna växer. Så här uttrycker han sig inför godsägarn och visst finns det lite Strindberg över det: "Mjölken här på godset kontrolleras till att börja med av kontrollassistenten som kommer var tredje vecka. Kontrollassistenten kontrolleras av överassistenten som kommer två gånger om året. Överassistenten kontrolleras av konsulten i Hushållningssällskapet som kommer då och då. Och han kontrolleras i sin tur av tjänstemän i Lantbruksstyrelsen med generaldirektör, statskonsulenter och byråchefer och dem ser vi inte heller". Inspektorn tycker de är som parasiter på jordbruket, där man först och främst ska se till att det växer.
På sätt och vis handlar romanen om krossade drömmar eller drömmar som inte blir förverkligade. Rytters dröm om en mönstergård slår slint på grund av att han satsat för stort, då missväxten och kriget drabbar landet. Den unge Nils Holsts dröm om en fotbollskarriär spricker och flickan Greta Ärlandsson som drömt om att komma in vid filmen får aldrig någon chans till en karriär. De tu får trösta sig med att få varandra. Fackordföranden Brandt drömmer om att bli ombudsman på förbundet, men tar aldrig tag i saken på riktigt, han vill heller inte svika Rytter och gården. Brandt är till skillnad från den mer radikale Brontén i God Natt Jord reforminriktad, en utveckling som kanske också speglar författarens. Och om man ser till hur Ivar Lo själv lämnade den kvävande godsmiljön så är det lite förvånande att han låter samtliga personer resignera och bli vid sin läst.
Slutligen Kadin, vem är han? En förrädare eller en motståndsman, något kritiker diskuterat. För att hämnas sin förnedring så utför han först sabotage mot den uppburna tjurbesättningen. Han låter en tjur med exteriörfel, långa bakben, få betäcka korna. Det uppdagas och han blir avskedad. Detta upplyser den allvetande författaren oss om. Men Kadin vänder sig till Arbetsdomstolen för att få sin sak prövad och blir friad, då man inte lyckas bevisa hans skuld. Sedan utför han nästa sabotage, då han häller fotogen i mjölken, som blir obrukbar. För Brandt är Kadin en kverulant som inte passar in i fackföreningen, han kallar honom ett fä och ett as, men måste ändå ha med honom att göra. Brandt vill ha hundraprocentigt lojala medlemmar och Kadin är en lus i rörelsen, som upptar allt för mycket av hans tid.
Traktorn är i grunden en mörk roman, skriven med världskriget som bakgrund, därav kanske dess pessimism. Kanske har Ivar Lo också lastat in för många frågor och stickspår i romanen. Vissa delar är reportageartade, som avsnittet om Veterinärinstitutet med sina sakliga och detaljerade, för att inte säga brutala skildringar av slakt, påminnande om Zolas eller Hemingways naturalistiska berättande. Mot dessa nya inslag i romanen reagerade också många kritiker. För nutida romanläsare är nog Traktorn en ganska svårsmält brygd, tror jag.
25 år i ett gammalt lanthandelshus
Idag är det 25 år sedan vi flyttade in i huset vi bebor. Ett gammalt timmerhus byggt på 1890-talet, även om dokument saknas för att bekräfta det, så har vi funnit tidingar från den tiden i huset. Huset fick sedan en tillbyggnad, förmodligen i slutet av 1920-talet för omkring 1930 startades en lanthandel i huset. Det var en riksdagsman, Per Olsson, som började med en lanthandel, även om det var hans hustru Brita och dottern Ruth, som fick sköta om den. Själv bodde han aldrig i huset. Per Olsson eller Per Orsa som han kallades var en driftig man. Förutom jordbruk etablerade han sig som sågverksägare och trähandlare. Sågen brann dock ner till grunden 1921. Men Per Olsson hade också en politisk karriär. Först engagerade han sig i det lokala och kommunala arbetet och var sedan landstingsledamot mellan 1905 och 1920 samtidigt som han var riksdagsman. Han hade valts in i riksdagen redan 1896 som politisk vilde i andra kammaren och 1897 till 1899 var han riksdagens yngste ledamot blott 26 år gammal. År 1900 anslöt han sig till Liberala Samlingspartiet som då bildades. Men med tiden blev han alltmer konservativ och han gillade heller inte liberalernas samarbete med socialdemokraterna, så 1921 blev han bondeförbundare. Han blev känd för sin så kallade "Fläsbro-linje" i rösträttsfrågan. Han ville att rösträtten skulle kopplas till ett krav på erlagda skatter under de tre sista åren före valet. Han avled 1939 och då tog sonen Torvald över lanthandeln tillsammans med sin hustru Birgitta och drev den fram till 1948. Lanthandeln överlevde sedan fram till början av 1960-talet, på slutet sålde man också vitvaror. Av en person som vuxit upp i byn fick jag höra att lanthandeln var byns samlingspunkt. I byn fanns också en skola som drevs fram till 1940-talet och ett bönhus. Båda dessa är nu förvandlade till bostäder. I närheten finns också en stor bondgård som idag har cirka 140 mjölkkor. Det var alltså idag för 25 år sedan som vi flyttade hit, en lika varm och vacker septemberdag som idag. Och vi har inte ångrat oss.
Barndomsminne
I samband med att jag läser Ivar Lo Johanssons Traktorn dyker minnen från min egen barndom upp. De första nio åren av mitt liv bodde jag nämligen bara en halv kilometer från en bondgård. Ja, det var från början en säterigård, men nu arrenderades den av en man som hette Björkman. Jag minns inte hur många kor gården hade, men det kanske rörde sig om ett trettiotal. På gården fanns även hästar, grisar och höns och det som odlades var spannmål (vete tror jag), potatis ( vi fick åtminstone en gång hjälpa till från skolan med att ta upp dem) och rovor. På gården fanns även en traktor. Men Björkman drev jordbruket på traditionellt vis och använde även häst och ibland kunde man se honom så för hand. Jag vet inte hur många anställda som fanns, men en man minns jag och det var den gamla stataren Ossian som skötte om tjurarna. Jag brukade ibland stanna och se på då han ledde in tjuren för betäckning och jag beundrade hans orädsla för den mäktiga tjuren. Det fanns också mindre bondgårdar i trakten. Ett ställe kommer jag särskilt ihåg och det var en liten gård dit mamma for för att köpa ägg. Jag fick följa med dit då jag lärt mig cykla. Gården låg på en höjd och drevs av en man som hette Axel och hans hustru som jag inte kommer ihåg namnet på. Axel var knotig och seg och ganska tystlåten, medan hustrun var frodig, varm och pratsam. På gården fanns en häst, grisar och höns och jag tror att Axel odlade säd av något slag. Medan mamma blev bjuden på kaffe tog Axel mig med runt gården. Jag fick hålla i de nykläckta kycklingarna och se på grisarna som vältrade sig behagfullt i leran. Sedan gick vi till visthusboden där Axel förvarade skinkan som hängde på lufttorkning. Han skar av en bit och bjöd mig och det var något av det godaste jag smakat. Allt det här hände på 1950-talet, men bara ett tiotal år därefter så blev det omjöligt att vara småbonde. Axel och hans hustru fick göra sig av med djuren och sälja gården, nu skulle det vara storjordbruk och småbönder var inte längre önskvärda. Något av denna utveckling går att läsa om i Ivar Los Traktorn som jag tänker återkomma till.
