krille tvärvigg

Har skaffat Rolf Edbergs tankebok Spillran av ett moln som jag läste för snart 50 år sedan i en annan tid, på en annan plats. Den grep mig djupt, ty den handlar om de ödesfrågor, som människan idag brottas med som klimathotet och överlevnaden. Rolf Edberg var tidigt ute, såg problemen med överbefolkning, miljöförstöring, kärnvapenhot. I boken vandrar Edberg, som älskar fjällen,  i Jotunheimens dramatiska landskap i Norge med sin 17-årige son, färdkamraten. Med naturens överväldigande storhet som scen reflekterar Edberg över människans situation i världen. Trots alla hot som omgärdar oss är Edberg i grund och botten optimistisk, tror på människans förmåga att övervinna svårigheterna. Man undrar om han skulle varit lika optimistisk idag? Edberg finns inte längre bland de levande, men han har skrivit flera intressanta böcker om människans situation i världen t.ex. Vid trädets fot, Brev till Columbus, Årsbarn med plejaderna. Han föddes i Lysvik i Värmland 1912, var verksam som journalist och redaktör för flera landsortstidningar., ambassadör i Oslo och landshövding i Värmlands län.I sin litterära gärning har han framför allt sysslat med miljöproblemen och den moderna människans villkor. Läs honom gärna! Hans böcker finns på bibliotek eller antikvariat.

För några år sedan var jag på en fotbollsgala med Lasse Lagerbäck. Han talade bland annat om vikten av att visa attityd på planen. Och Hamrén försöker ju hela tiden hamra in att spelaren ska visa mod, hjärta.Nu har en annan man talat om attityd, herr Åkesson, som på SD:s landsdagar kom med sitt utspel om att kartlägga muslimers attityd. Herr Åkesson har ju föregångare, nazisterna införde ett J i passen, på svenskt initiativ faktiskt, så att man lättare skulle kunna peka ut och avvisa de som var judar. Kanske herr Åkesson istället för ett J vill ha ett I eller M i passen, så att man lättare kan avvisa den asylsökande. Herr Åkesson och hans likasinnades attityd behöver dock inte kartläggas, deras inställning till flyktingar och invandrare är känd. Åkesson vill precis som sitt systerparti i Danmark att man, genom olika test, språktest och medborgartest, ska utröna om flyktingens medborgarskap kan godkännas. Han följer är en gammal konservativ tanke från början av förra seklet, då det gällde rösträtten. Kunde man ge kvinnor och fattiga människor rösträtt, var de dugliga som medborgare.

Astrid Lindgren, Tove Jansson, Lennart Hellsing, en trio som förändrade barnboken, som lämnade pekpinnarna och moralen  och lät glädjen och leken råda i barnböckerna. Nu är de borta alla tre, sedan vi nåtts av beskedet att Lennart Hellsing lämnat oss. Hellsing som lät Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänga och svänga i en gardin och Astrid Lindgren som lät Pippi sova med fötterna på huvudkudden. Sådant var otänkbart i den moraliserande barnbok som fanns tidigare. Där skulle barn veta att uppföra sig och lyda och vara som små vuxna. Astrid Lindgren och Lennart Hellsing ställde allt detta på huvudet i Sverige och Tove Jansson i Finland. Det var något oerhört och de mötte också starkt motstånd från konservativa kretsar. Så kunde man väl inte skriva eller göra. Idag har de ikon eller helgonstatus. Så kan det gå när inte haspen är på. Ett bra uttryck för deras barnbokssyn.

Novemberlördag med nordlig vind och en kyla som ger förebud om vad som väntar. Vi for till Storsand och havet för att lämna tillbaka en gräsklippare som jag haft till låns. Stora vågor for bullrande in mot stranden och sprutade vitt skum då de hårt slog emot stenarna vid strandlinjen. Vi gick en tur runt Lakbäck och Dressviken. Marken var frusen, så det gick lätt att gå utmed stranden. Komna en bit vek vi av mot tjärnen och kunde konstatera att den var isbelagd, förutom en tunn ränna vatten, där en bäck har sitt utlopp. Vi mötte inte en människa, men det var någon som eldade surved vid en stuga och ur några skorstenar kom rök. Det fanns alltså människor i området. Återkomna till stugan hörde vi ett fint silvrigt läte i björkarna vid stugan och jag kände genast igen det. Det var sidensvansar som svingade sig runt i björkarna och sökte föda. Det klack till i bröstet av glädje och vi tog fram kameran och försökte fånga dem på bild. De var helt orädda, vi stod alldeles nedanför björkarna, men de flög inte iväg som andra fåglar brukar göra. Kanske har det att göra med att de vistas i tajgan större delen av året och där får de väl vara ifred för människor. Mötet med sidensvansarna förgyllde denna kyliga novemberlördag.

Idag skulle min bror Ove ha fyllt 66 år om han levat. Men nu blev han inte ens 19 år, då han råkade ut för en onödig trafikolycka. Onödig därför att det handlade om fyllekörning. Fast inte från min brors seda, utan från en av de tokar som i berusat tillstånd fick för sig att de skulle köra ikapp på den krokiga och smala Norrlandsvägen utanför Västervik. Varför min bror åkte med i den ena bilen är en förborgad hemlighet, som vi aldrig kommer att få något svar på. Kanske var han omtöcknad av alkohol på den fest som hölls i krokarna. Av en tillfällighet hade de två som sedan hittade på kappkörningen kommit till festen. Min bror hade egentligen inte velat åka med till festen, han hade ont i ryggen och hade helst velat stanna hemma, men hans kompisar övertalade honom att åka. För oss i familjen kom olyckan och att min brors inre skador var dödsbringande som en oerhörd chock. Själv visste jag ingenting då jag och min fru kom hem från Linköping på lördagsmorgonen (olyckan hade inträffat sent på fredagskvällen). Min bror avled sedan frampå söndagsmorgonen. Olyckans efterspel blev olustigt, då han som kört bilen försökte skylla ifrån sig på min bror, att det var han som kört bilen. Polisen kallade in mig och min far och sa att de inte trodde att min bror kört bilen. Till en början fick han som vi kan kalla Gösta medhåll av föraren i den andra bilen som körde kapp. Men så småningom ångrade sig denne och sa att det var Gösta som kört bilen. Han fick ett måttligt fängelsestraff och köpte sedan ett hus som inte låg långt ifrån där min mor bodde. Den här dagen håller jag en låg profil och minns min bror.

Såg matchen Sverige Danmark på lördagskvällen. En bra första halvlek av svenskarna, då Danmark syntes lite vilsna av det svenska presspelet. 1-0 i halvtid som borde ha varit åtminstone 2-0. Markus Berg brände ett friläge och Zlatans kanonhårda frispark i slutet av halvleken var nära att resultera, men danskarnas målvakt räddade med fingertopparna. Efter Zlatans straffmål i början av andra halvleken och ett par bra chanser till, så började det svenska presspelet att komma av sig. Och danskarna tog över mer och mer. Följaktligen kom reduceringen till 1-2 med bara tio minuter kvar på en hörna, där de svenska spelarna agerade bolltittare. Vi var trötta och hade krampkänning var förklarngen efteråt. Det verkar oroväckande om man bara orkar springa i 70 minuter för att sedan falla igenom. Än danskarna då var inte de trötta och slitna, så verkade det inte, de malde bara på. Läget inför returen oroar. Kan Sverige stå emot en dansk offensiv är frågan. Jag tillåter mig tvivla...

Det lackar mot jul och tomten blir åter aktuell. Påpassligt nog så har Språktidningen (8/2015) ,som jag prenumerar på, en artikel om tomten: Från rys till mys. Här får vi veta hur det gick till när tomten förvandlades till jultomten. Från en ondsint liten grå figur som hade samröre med djävulen till en mysfarbror. Det första belägg som finns om tomten i Sverige är heliga Birgittas uppenbarelser på 1300-talet. Hon såg just tomten som en ondsint gestalt lierad med hin onde.Han kunde emllertid blidkas med matoffer (se där, här har vi en anknytning till vår tid, vi ställer ju ut risgrynsgröt till honom). Heliga Birgitta gav dock inga uppgifter om hur tomten såg ut eller var han bodde. Det gjorde däremot Olaus Magnus på 1500-talet. Han placerade tomten i ett stall eller uthus, där han höll uppsikt över gården och dess människor. På 1800-talet förses han så med grå kläder och en röd luva. Hur gick det då till när tomten förvandlades till ett mer gemytligt väsen, som delar ut julklappar till de barn som varit snälla. Här anar man faktiskt ett ondsint drag hos tomten, då han ratar barn som inte skött sig och som blir utan klappar. Jultomten har enligt artikelförfattaren inspirerats av en äldre kollega, julbocken, som sprang omkring och delade ut julklappar i gårdarna. Han har också lånat drag av den amerikanska kusinen Santa Claus. I Sverige var det Viktor Rydberg och Jenny Nyström, som med sina böcker och illustrationer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet överbryggade  avståndet mellan den ondsinte gårdstomten och hans efterföljare, den moderna tomten. Hur är det med tomten idag då, vad står han för? Ohämmad kommersialism, eller vad? Kanske har han åter blivit ondsint.

Nu har vetenskapen kunnat visa att vår art är en blandning av olika arter som mötts och parat sig med varandra. På så sätt har en hybridmänniska uppstått, en människa som omfattar flera arter, som är mångkulturell. Detta visades i Vetenskapens värld i går kväll. Ytterligare ett slag alltså mot de som är enögda. Vad ska SD säga nu? Ska de som de kristna förneka vetenskapen och hävda att Bibelns skapelseberättelse är den sanna.

Måndagsmorgon med regn och rusk. Gör skäl för Povel Ramels :Det är måndag morgon och mitt huvud det känns så tungt. Blickar ut genom fönstret och där kommer de, fyra rådjur i språng över täkten. Nu är deras tid, kossorna har lämnat spelplanen och rådfjuren tar nu över. Det är bara första resan. Då snön kommer blir de ett alldagligt fenomen runt vårt hus och tomt. Till skillnad från korna kommer de att provsmaka det mesta i vår trädgård.

Igår kunde vi bevittna hur bonden, vår granne, hämtade in kossorna från hagen. Det kändes lite vemodigt att inte längre ha dem som grannar. De har "umgåtts" med oss hela sommaren och bjudit på sig själva. Varit med då trekammarbrunnarna tömdes och hälsat oss med råmanden så fort vi visat oss på tomten. Då betet började ta slut så ställde de upp sig i en lång rad vända mot bondgården och råmade högljutt. Jag hade bespetsat mig på att få se tjuren betäcka någon ko, men fick aldrig se det. Ändå verkade en del av dem ovanligt tjocka, som om de bar på en kalv. Den rackarn måste ha använt mörkret för att utföra sin gärning. Man undrar om han var blyg eller finkänslig av sig. Då han råmade lät det som om ljudet kom från en brunn. Att ta in korna visade sig vara allt annat än lätt. Först fick bonden göra en gata eller gång med stängsel från gården till vår hage i vilken han skulle leda kossorna. Det gick ju sådär. Då de kommit fram till gården, så vände många av dem tillbaka till utgångspunkten, precis som om de tyckte att de blivit bedragna på något. Kanske trodde de att de skulle få beta av det gröna saftiga gräset som de nu släpptes in till. I maj var det kosläpp, nu sex månader senare var det koinsläpp. Nu väntar sex månader inomhus innan vi ser dem igen. Det blir en lång väntan.

Läser Svetlana Aleksivitj bok Bön för Tjernobyl. Den är ohygglig. Särskilt vissa delar som änkan Ljudmila Ignatenkos berättelse som inleder boken om sin man brandsoldaten Vasilij Ignatenko, som beordrades ut till Tjernoby för att släcka branden och som trodde att det rörde sig om en vanlig eldsvåda. Även avsnittet med soldaterna, som kommenderades ut, är oerhört starkt. Boken har undertiteln En framtidskrönika och visar vad som kommer att hända om atomkriget blir ett faktum. Tjernobyl är början på det kriget tycks Aleksijevitj mena. Förutom det fruktansvärda lidandet som den här katastrofen medförde, så är det hemlighetsmakeriet, förtigandet och övergreppen man upprörs över. De som utsattes för strålningen är förtappade människor som ingen tycks vilja veta av. Kan någon vara för kärnkraft efter att ha läst denna ohyggliga bok undrar man. Man får verkligen beundra Aleksijevitj för att hon lyckats få alla dessa människor att berätta och vittna om det fruktansvärda som skedde och skett vid Tjernobyl.

I den stad jag bor har vi ett kulturhus, men som är istort sett befriat från kultur. Det var tidigare ett Folkets Hus och då var det betydligt mera aktivitet i huset. Men som flera andra Folkets Hus så gick det i konkurs. Obegripligt hur egentligen för kommunen skjöt till bra med pengar årligen för dess drift. Men hursomhelst det är historia nu. Istället har kommunen arrenderat ut huset till en entreprenör som ska driva huset. Entreprenören har också ett annat gammalt Folkets Hus i grannstaden sex mil söderöver. Han är mest där och nästan aldrig i vår stad. Men han har tillsatt en ung kvinna som bokar konferenser och program. Men inte heller hon verkar vara särskilt tillgänglig. Entreprenören tycks mest vara intresserad av att ordna danser och musikprogram, då han samtidigt kan ordna servering. I huset finns också ett kafé, vilket för det mesta står tomt. Det verkar bara vara stadens jazzklubb som ordnar lite program där. Föreningarna i stan lyser med sin frånvaro, de har sökt sig till andra lokaler, om på grund av hyran eller annat vet jag inte. I huset finns också ett bibliotek, som försökt komma in i kaféet med sina författarbesök, men de tvingas i så fall att betala marknadshyror, vilket man inteär beredd till. Och det kan man ju förstå, man finns ju redan i huset. Fast det kan man inte tro för den skylt som tidigare fanns på huset och som upplyste om att det fanns ett bibliotek är bortplockad. Summan av det hela är alltså att vi har ett kulturhus, men att kultur i stort sett saknas.