Demokratins skymning
På nyåret1999 anordnar Anne Applebaum tillsammans med sin man en fest i en nyrestaurerad herrgård i norvästra Polen för att fira det nya milleniet. Inbjudna var journalister, diplomater, vänner och kollegor, skolkamrater och släktingar. Inalles ett hundratal personer. Anne Applebaum skriver: " I den stunden, då Polen stod i begrepp att ansluta sig till väst, kändes det som om vi alla var med i samma lag. Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd och om åt vilket håll allting gick". Tjugo år senare var allt detta som bortblåst. Nu ville man inte träffas, man undvek varandra, ja, man var till och med politiska motståndare till varandra. Vad hade hänt? Ja, det är detta som Anne Applebaum försöker utreda och analysera i sin intresseväckande och viktiga bok Demokratins skymning.
Hon följer därför den utveckling som skett i Polen med Lag och rättvisa och i Ungern med Orban och Fidesz och genom brexitkampanjen, vox i Spanien och slutligen med Trump och USA. Boken är skriven 2020 före pandemin eller i pandemins början, så hon nämner inget om Trumps valförlust.
Det som vuxit fram är en ny nationalism. Den gamla var knuten till nationen, men den nya har gjort att nationerna har kunnat påverka varandra. De förenas i synen på frågor som att vara mot invandring, i synnerhet muslimsk, föra fram en religiös världsåskådning, försvara de kristna värdena, vara mot samkönade äktenskap, mot abort och feminism för att nämna några. Orban och Ungern ses av dem som en förebild, ty han har lyckats med det som de andra strävar efter.
Applebaum anknyter till Karin Stenners forskning och auktoritärt kynne, vilket utmärker de som omfattar de här nya ideérna, som egentligen inte är så nya. Människor blir störda av det som är komplext, mångfald irriterar dem. De vill ha ett nytt politiskt språk där de kan känna sig trygga. Faktorer som provocerar dem är stora demografiska förändringar, invandrare eller utomstående som plötsligt finns där, ekonomiska förändringar och så vidare.
Applebaum ger exempel på dramatiska förändringar som skett. En sådan är tryckpressens införande, som gav människor tillgång till det egna språket, vilket också kunde förmeras och ledde till oroligheter och protestantismens födelse. Uppfinningen av radion var också en sådan, då demagogerna kunde nå in ända in i hemmen med sin propaganda. För den skull startades BBC och Sveriges rundradio som ett motmedel mot denna desinformation. Nu är vi åter där med internet och sociala medier, då propaganda och desinformation och rena lögner kan spridas en masse.
Applebaum tar också upp de intellektuellas roll och kallar dem som understöder de nya idéerna för clerker. Flera av dem har tidigare varit demokrater, men har utvecklats till autokraternas påhejare.
Hon använder också begreppen reflektiva och restorativa nostalgiker. De reflektiva saknar det förflutna och drömmer om det. Men egentligen vill de inte ha det tillbaka. En sådan var Boris Johnson, men han tvingades ändå agera som om han stödde brexit. De restorativa däremot är mytmakare, de grundar nationalistiska projekt, de vill återuppbygga det förlorade hemmet. I Sverige har vi en sådan i Jimmie Åkesson, som vill ha tillbaka folkhemmet, men i hans tappning.
Den nationalistiska hat- och våldsretoriken är farlig och den kan och har också dödat. Applebaum nämner Gdansks borgmästare Pavel Adamotvitz som föll offer för en mördare och Jo Cox, en kvinnlig parlamentariker i samband med brexit och i Sverige kunde vi se det i Almedalen, då Ingrid Wieselgren mördades, men den tilltänkta måltavlan var Annie Lööf som förnedrats i tevekanalen Riks, som står SD nära.
Applebaum tar också upp ett annat belysande historiskt exempel, som är som en spegel för vår egen tid, Dreyfuss-affären i Frankrike i slutet av 1800-talet. Dreyfuss, en kapten i armén blev anklagad för att ha gått fienden Tysklands ärenden. Han var jude och han talade med tysk brytning och bodde i Alsace, som ockuperades av Tyskland. Han var ett perfekt offer för de högljudda nationalisterna och antisemiterna. Dreyfuss dömdes, blev av med sina insignier och isolerades på Djävulsön. Men författaren Zola engagerade sig i hans fall och med hjälp av advokater och de som trodde Dreyfuss var oskyldig så kunde man visa att han också var det. Det var en annan officer som var den skyldige. Men betydde frikännandet att Dreyfuss var rentvådd. Icke. De som varit övertygade om hans skuld fortsatte att förfäkta den. Precis som Donald Trum kan trumpeta om valstölden och bli trodd av dem som vill tro det. De som anklagat Dreyfuss kom sedan att ingå i Vichy-regeringen som samarbetade med nazisterna under andra världskriget.
Nåväl, framtiden då, vad tror Applebaum om den? Jo, hon menar att den kan ta olika vägar. Vi kan gå mot tyranni och anarki och demokratins skymning. Men vi kan också gå mot ökad solidaritet, att vi hitter samarbetsmöjligheter och att institutioner förnyas och moderniseras. Men just nu ser det ganska mörkt ut för demokratin och friheten. Applebaums bok är dock ett viktigt bidrag för att avslöja och klä av de falska profeterna.
Teglund, Slavdrivaren, ett reportage
För tre år sedan, under pandemin, gav Anders Teglund ut sin bok Cykelbudet, där han beskrev sitt arbete som bud åt Foodora. Nu återkommer han med boken Slavdrivaren, ett reportage. Nu är det inte han själv som är i förgrunden, utan dispatchern Dennis, en skäggig iranier, som styr buden med sin egen speldator i en liten etta i Södertälje. Dennis är missnöjd med sitt jobb, känner sig utnyttjad och har kontaktat Teglund för att han vill att han ska skriva om hans situation. Dennis är en sorts trafikledare, en mellanhand, som befinner sig mellan ledningen och buden och det är han som får ta emot alla klagomål och lösa nästan alla problem. Han både tycker synd om buden och tycker att de är jobbiga. Han tycker att det han sysslar med är ett slaveriarbete.
Arbetet har medfört att Dennis gått ner sig både fysiskt och psykiskt. Han har svårt att sova, ofta huvudvärk och ögonvärk och han går på antidepressiv medicin. Han tycker att han blivit mer och mer innesluten i sig själv.
Teglund stannar nu inte vid Dennis och hans problematik, utan gör ett nedslag i slaveriets historia. Som sig bör börjar han i antiken med det slavväsende som fanns där och som gjorde att samhället var ganska stabilt, ty det arbete som slavarna utförde skulle annars inte ha gjorts. De byggde vägar, underhöll fastigheter och skötte även administrativa sysslor.
Han tar också upp några enskilda slavar, som sexslaven Melantzin, som agerade tolk åt den spanske erövraren Cortez i hans mellanhavanden med Montezuma. Melantzins eftermäle blev delat. De flesta mexikaner ser henne som en förrädare.
En annan slav var Josiah Hendersson som tecknat ner sina minnen. Han gjorde karriär genom att ange en uppsyningsman och kunde därigenom själv bli det. Han var lojal mot sin ägare, men han försökte undvika våld mot slavarna, eftersom han sett hur hans far piskats och förlorat ett öra.
Då slaveriet avskaffades kom det snart att gå över till industrin. En som var starkt delaktig i detta var Frederick Taylor, en kristen perfektionist med autistiska drag. Han var en särling, vad vi idag skulle kalla nörd och han utformade det system som vi känner som taylorism, där varje arbetsmoment tidsattes. Något jag själv smakat på under några år på industrigolvet.
En annan speciell slavdrivare var kapon i förintelselägren. Han fick en del fördelar för att jaga på sina fångar och kunde genom sin position överleva lite längre. Men han eller hon var gruvligt hatad.
I våra dagar har slavdrivarna blivit mera anonyma och osynliga. Inom den digitala världen förekommer innehållsmoderatorer, som ägnar sig åt att radera sånt som inte är passande på nätet. De arbetar under dåliga förhållanden och är mer eller mindre livegna.
Hos de globala värdekedjorna, till exempel techföretagen, är tvångsarbete en viktig framgångsfaktor. I Kongo, där kobolt utvinns till våra bärbara datorer eller mobiltelefoner är till och med barn inblandade. I den avskyvärda hantering som där äger rum utgör mellanhänderna, som kallas negociants en avgörande roll. De ser nämligen till att köpa upp gruvarbetarnas säckar med metaller till ett lågt pris för att sedan transportera metallen till depåerna, där de säljer dem till ett högre pris. Ägarna sitter långt borta och behöver inte beblanda sig med denna cyniska hantering. Metoderna och tvånget, straffen och våldet som brukas är på samma nivå, som det som Joseph Conrad beskrev i Mörkrets hjärta.
Ja, det är en kunskapsrik och intsiktsfull bok Anders Teglund skrivit om slaveriet då och nu. Och den är samtidigt skrämmande för vad den nya gigekonomin gör med människorna. Dennis kom i alla fall ut från sitt jobb och började på Scania i stället.
En vacker dag
För en vecka sedan skrev jag om Tomas Bannerheds fina naturskildring Hem till myren här på bloggen. Samtidigt har jag haft hans En vacker dag som kvällsläsning. I En vacker dag gör Bannerhed en rundvandring på Lovön i Mälaren. En plats han haft som tillflyktsort i flera år och ständigt återvänder till för att få ro. Ön ligger inte mer än 20 minuter från huvudstaden eller 100 år om man ser den i ett tidsperspektiv. Ensam med block, penna och kikare vandrar han runt på ön från klockan 03.32 till 22.17, då solen går ner. Boken är precis som Hem till myren illustrerad av Mattias Bäcklin med fina svartvita tecknade bilder.
Vandringen börjar med ett kärt återseende av fiskgjusen som återkommit från Västafrika och som är i farten med bobygge och äggläggning. Strax imponeras han så av taltrastens sång, denne mästersångare, som med sin musikaliska fantasi, sina omtagningar, påhitt och överraskningar är svår att inte tycka om. Han är som en god retoriker, säger Bannerhed, som är bra på att finna talande metaforer och liknelser. Vilket han gör i nästa andetag, då han får syn på en sorgmantel och utbrister att den ser ut som en filmstjärna i sober aftonklänning sittande på en stubbe i skogen. Bannerhed använder sig i den här boken, precis som i Hem till myren, av litteraturen. Här prisar han åter Harry Martinson för hans förmåga att se det lilla i det stora och framhåller särskilt hans lilla volym Vinden på marken, som blev som en bibel för honom en sommar.
Mitt på ön står Lovö kyrka, där han gör ett timslångt uppehåll, dels för att bese den 850 år gamla stenkyrkan, men också för att få en bit mat och samtidigt kunna bevittna fågellivet. Och här svingar sig tornseglarna, dessa luftens akrobater, vigt och till synes våghalsigt runt kyrkans klocktorn i en yster dans. På kyrkogårde finns Eva Remaeus grav, denna mångsidiga artist, kanske mest känd för hennes roll i den prisade serien Fem myror är mer än fyra elefanter. Här finns också Olof von Dalin begraven, han med Then Swänska Argus.
Vandringen avslutas vid Koviken och då solen går ner kommer morkullan pispande och knortande över skogskanten på sin kvällsflykt. Trollrucklan som flyger i skymningen på stadigt samma rutt. Det påminner mig om hur vi under ett par somrar hyrde en stuga i vildmarken och nästan varje kväll kunde se morkullan sträcka över skogen samtidigt som lommen ropade sitt urtidsläte från insjön. Oförglömliga upplevelser och minnen.
En vacker dag är en vacker bok, en bok man blir glad av. Men den är också en tankebok, en bok som får en att begrunda den natur vi har och vad den är utsatt för. Bannerhed blir utsatt både för galna cyklisters framfart på grusvägarna och en vattenskotåkare som far fram som en vilde i viken och struntar i förbudet mot båttrafik. Värre är kanske dock de klimathot vi står inför.
Hemma vid myren
Tomas Bannerhed är en av våra främsta naturskildrare med böcker som Starens tid och En vacker dag. Nu har jag läst hans essäbok Hemma vid myren från 2023, som består av ett antal essäer, de flesta samlade från krönikor och reportage i tidskrifter eller på kultursidor. Några är också nyskrivna. Boken är också förtjänstfullt illustrerad av Mattias Bäcklin med svartvita teckningar.
Bannerhed inleder med att naturskildringen i Sverige har en lång och stark tradition, som mest livskraftig vid 1900-talets mitt, då för övrigt begreppet allemansrätt etablerades och alltflera fick tid för friluftsliv på grund av ökade semestrar. Hur är läget idag då? Jodå, rätt många är fortsatt intresserade och på TV rullar ständigt naturfilmer. Också i dödsannonser kan man se att blommor och fåglar är flitigt förekommande. Och under covidepidemin fick naturen ett stort uppsving. Skogarna blev en frizon undan det lömska viruset. Naturskildringen har väl aldrig stått särskilt högt i litterärt avseende, men Bannerhed anser att den måste ha en personlig och egen stil för att den ska fängsla och i hans fall har den då det. Naturskildringen ska påminna oss om den rikedom och skönhet som finns, vad vi har att värna och vara rädda om. Till syvende och sist så är Bannerheds tes ett försvar för naturskildringen som genre.
I den andra avdelningen i boken så får växterna och djuren i synnerhet fåglarna huvudrollen. Varje år anländer hundra miljoner fåglar för att häcka. En av de tidigaste är tofsvipan, en fågel i ständig rörelse, som flaxar runt i kastande flykt och jamar som en katt. Andra fåglar som Bannerhed tar upp är den lilla trevliga rödhaken, den färggranna steglitsen och taltrasten, mästersångaren själv. Utöver det ett stort antal andra fåglar.
Bannerhed möter också ett antal konstnärer som konstnären och fågelmålaren Lars Jonsson på Gotland. Han tycker att skarvar, en av Sveriges mest hatade fåglar, är ett bra motiv. De har något urtida över sig, påminner om dinosauriestadiet i fåglarnas utveckling. Vidare träffar Bannerhed biodlarmästaren Göran Sundström, honungskung av Uppland, som håller till i Skogstibble. Den som minns Gösta Knutssons Pelle Svanslös-böcker kommer kanske ihåg ladugårdskatten Murre ifrån Skogstibble, som anses vara tecknad efter allvetaren Ejnar Haglund. Nåväl, Sundström driver landets största Krav-godkända biodling med tusen kupor utspridda på ett 80-tal platser. Han har femtio miljoner bin som ett bra år producerar 75 000 burkar honung. Det som för honom började som en bisyssla har blivit en livssyssla.
Bannerhed djupdyker inte bara i naturen, utan även i litteraturen. Han har Pär Lagerkvist och Tarjei Vesaas som ett slags husgudar. Lagerkvist för hans avklarnade språk och sökande efter svar på de existentiella frågorna. Vesaas för hans oförglömliga skildring av Mattis i Fåglarna. Mattis, en poet och byfåne, som hellre vill drömma och dikta än delta i arbetet med att plöja och harva, en igenkänningsfaktor för Bannerhed som ung.
Boken avslutas med ett kärleksfullt porträtt av föregångaren och förebilden Gunnar Brusewitz, tecknare, illustratör och författare.
I flera av essäerna finns också en civilisationskritisk udd, något som han reflekterar över i samspel med Harry Martinsons Aniara.
Höstläge
Idag är det första oktober, då är det höst på allvar och vi har också två frostnätter bakom oss, som skvallrar om vart vi är på väg. I köksträdgården är det mesta skördat, bara purjolöken står kvar. Äppel- och plommonträd har beskurits och bärbuskar gallrats. Återstår hallonbuskarna.
Läsningen har fått stå tillbaka för allt arbete i trädgården, men jag har ändå tragglat mig igenom Ivar Los Pubertet, första delen i hans memoarsvit om fyra böcker. Tragglat är väl egentligen fel ord, för det är en stor behållning att läsa denna levnadsskildring, som tar sin början i barndomen och sedan följer huvudpersonen genom åren fram till uppbrottet från bygden. Det finns många drabbande avsnitt i boken, som hans sjukdom i tbc, då han tror att det är slutet, men han på något mirakulöst sätt, genom ett besök hos en homeopat, tillfrisknar. Och det finns mycket annat att fästa sig för i denna rika bok och mycket kan man själv känna igen sig i.
Ute i världen är det dystert. Krigen fortsätter med oförminskad styrka i både Ukraina och Mellanöstern. Diplomatiska försök att få de krigförande att besinna sig leder ingen vart, ty både Putin och Netanyahu drivs av sina visioner. Den ena vill skapa ett imperium från fornstora dar och den andre vill skapa ett Stor-Israel. Mot sådant hjälper inga ord.
Oroväckande är också de högerextremas framgångar. Nu senast i Österrike, där extremhögern i form av FPÖ blev största parti och i Tyskland har det främlingsfietliga Afd haft stora framgånger i delstatsvalen. Och om en månad kan Donald Trump komma tillbaka som president i USA. Det börjar alltmera likna 1930-talet, när demokratin fick stryka på foten i land efter land. Det mörknar inte bara i naturen, utan även i politikens värld.
