Olympiska spelens hyckleri
I fyra timmar följde jag OS-invigningen från Paris med båtturerna på Seine och de flaggviftande nationerna och artistuppträdandena till Frankrikes ära och storhet och den franska historiens minnesmärken. Ett imponerande och storslaget skådespel, som ändå gav en fadd smak. För här gällde det att visa upp Frankrikes storhet och där den franska andan av frihet, jämlikhet och broderskap svävade över alltihopa. Men hur är det egentligen beställt med det? Frankrike är precis lika splittrat och delat i två läger som USA. Nyss i EU-valet blev det främlingsfientliga Nationell samling största parti och det partiet menar något helt annat med nationen än det som här visades upp. Macron fick därför upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval för att rädda vad som kunde räddas. Och vem minns inte de stora protesterna från de gula västarna? Men i OS-andan försöker man nu hela och ena nationen, men frågan är om man lyckas.
Sedan kom huvudtalarna med sina floskler om fred och solidaritet och idrottens förmåga att samla nationer och kulturer till gemenskap tävlan. Det är fina tankar och teorier, men hur ser verkligheten ut? Ett krig pågår i Europa, startad av en man, som man sökte beveka genom att ge honom ett OS och ett fotbollsmästerskap, trots att han invaderat Krim och visat vad han gick för. Och minns Berlin-olympiaden 1936 till Hitlers ära, som inte hindrade att han startade kriget tre år senare. Och har Peking-olympiaden 2010 lett oss ett tuppfjät närmare fred. Nej, olympiaderna har istället använts i propagandasyfte för att visa arrangörslandets storhet och duktighet. Och dessutom har man förvisat de som inte passat in, som romer, judar och hemlösa, som inte fått störa den polerade och fina fasaden. Nej OS framstår, trots de fina visionerna, som ett stort hyckleri.
Den globala samtidshistorien i tre faser
Peter Englunds essäbok Paradoxmaskinen innehåller essäer med ett tidsspann på 30 år från 1990 till 2020. Dock med två undantag, en essä från 1987 och en från 2023. Den senare är mycket intressant, eftersom Englund ger sig in på framtidsfrågor eller snarare en framtid i tangentens riktning. Essän heter Framstegets uppgång och fall och är baserad på den amerikanske historikern Jonathan Sperbers bok "The age of interconnection", där denne gör ett försök att sammanfatta den globala samtidshistorien. Ett vågat och modigt försök.
Första delen av århundradet är ju förknippad med de båda förödande världskrigen, så Sperbers analys börjar med tiden efter andra världskriget fram till 2001 och terrordåden i New York.
Sperber delar in utvecklingen i tre faser. Första fasen "The post war era" omfattar tjugo år från 1945 till 1965. Därpå kommer "The age of upheaval" från ungefär 1965 till 1980 och till sist har vi "The late millenium era" ungefär från 1980 till 2001.
Åren från krigsslutet till 1965 framstår som de verkliga åren av välstånd ekonomiskt sett. Kapitalismen är då kringgärdad av statliga restriktioner, välståndet fördelat jämnare än någonsin förr och fackföreningsrörelsen stark. Även hälsoläget är bättre än någonsin med nya mediciner och vaccin. Omkring 1965 förändras situationen. Fram till dess hade naturen setts som en oändlig resurs, men nu inträffar kriser som kullkastar framtidstron. Medvetenheten om miljögifternas betydelse och påverkan ökar och oljekrisen 1973 blir ett hårt slag mot ekonomin. De förhoppningar om erövring av rymden blir bara förhoppningar och drömmen om att utrota cancern förblir en dröm. Och de gamla koloniernas frigörelse blir inte alls vad man tänkt sig, utan nya despotier uppstår. Däremot blir skräcken för en svältkatastrof inte vad man fruktat, utan en ny grön revolution inträffar.
Det som förenar de tre faserna är idéer av utopiskt slag. Efter 1945 fanns en stark tro på olika typer av överstatliga organisationer som FN och EU. Och 68-rörelsen såg kvinno- och miljörörelsen födas och ett förändrat mönster i samlevnad och liv.
Mest uttalat och mest långvarig blir ändå den våg som inträffar efter 1980 med tron på marknadens välsignelser och den nyliberalism som slog rot med avregleringar, privatiseringar och frisläppt marknad, som skulle leda till alla lycka bär.
I ett avseende innebar den nya globalismen framsteg, då fattigdomen i världen minskade, men samtidigt ökade klyftorna inom länderna radikalt.
När världen så flätades samman så var det inte bara kapital och varor som kunde flöda fritt, utan även arbetstillfällen, kriminalitet och epidemier. Och migrationen som tidigare främst varit regional och periodvis blev istället global och permanent.
Efter millenieskiftet har kriserna avlöst varandra med det förödande Irak-kriget, finanskrisen 2008 och klimatkrisen, som visat på systemets obalans och orimlighet. Med dettar har nya världsledare framträtt på scenen, Putin, Bolsonaro, Trump, Erdogan, Orban med flera. Auktoritära, nationalistiska ledare som kunnat utnyttja det missnöje och den besvikelse som globaliseringen åstadkommit.
Sperbers slutord är därför melankoliska. Det som hänt efter 1989 med den internationella ordningen är att de kännetecken som bevarats inte är de som hade positiva förtecken, utan de som var problematiska.
Första världskriget underifrån
I 17-18 årsåldern läste jag mycket om första världskriget. I Dagens Nyheter läste jag signaturen Jolos skriverier om kriget och jag fick också hans båda böcker, 1914 och Den okände soldaten, i julklapp eller födelsedagspresent. Sedan kom jag över en del memoarer som Robert Graves Farväl till alltihop, Erich M. Remarques På västfronten intet nytt och Jaroslav Haseks anti-krigsskildring Den tappre soldaten Svejk. Varför detta stora intresse för detta avlägsna krig? Jag tror det hade att göra med att jag var i den ålder, då blomman av Europas ungdomar slaktades på slagfältet och jag kände att jag kunde ha varit en av dem om jag fötts i fel tid och varit på fel plats så att säga.
Nåväl, de här tankarna kommer till mig när jag läser Peter Englunds essä När börjar en bok i hans essäbok Paradoxmaskinen. I den essän beskriver han hur han bestämde sig för att skriva Stridens skönhet och sorg om första världskriget och att han inte ville skapa ett översiktsverk, utan skriva med ett underifrånperspektiv, lyfta fram den enskilda individen i krigets malström, precis som han gjort i debutboken Poltava. Men det var ett experiment och osäkerheten var stor om det skulle fungera och om inte helheten skulle gå förlorad.
Vi kan själva se efter om han lyckats, genom att läsa Stridens skönhet och sorg, där nitton individer, de flesta unga runt tjugo år beskriver sin upplevelse av kriget. Den första i raden är den 12-åriga flickan Elfriede Kuhr i Schneidemühl, där hon den 4 augusti 1914 berättar hur 149:e infanteribataljonen lämnar staden under entusiasm och sång, något som bevittnas på andra håll i Europa. Ännu var entusiasmen för kriget stor, liksom illusionerna och segerruset. Två månader senare är stämningen fortfarande på topp. I Elfriedes skola finns en karta, där de tyska framgångarna nålats fast och barnen får jubla och gasta över varje seger. Sedan hamnar Elfriede på ett kafferep, där hon kan lyssna till de upphetsade nyheterna och ryktena och där endast hennes mormor har avvikande åsikter: "Alla mödrar borde gå till kejsaren och säga: Fred nu!"
Nästa scen den 15 december 1914 är inte lika munter. Soldaterna som skulle få komma hem till jul, som kejsaren lovat, befinner sig fortfarande i krigstillstånd och Elfriede är med om att utspisa soldater på stationen i Schneidemühle. Nästa anhalt den 22 januari 1915 visar att man börjat känna av de sämre tiderna. Spannmål ska inte längre ges till djuren, utan förbehållas människorna. Samtidigt märks en skillnad mellan småbönder och storbönder. De senare kan fortfarande leva gott.
Den 29 juli samma år lyssnar hon till en sång från järnvägsstatioen i närheten. Det är civila som sjunger och det kan röra sig om ett tåg med armékistor. Elfriede faller i gråt och uppsöker sin mormors famn för att få tröst. Hon börjar bli vuxen och inser vad kriget innebär av lidande och död. Det bekräftas ytterligare den 10 september, då hon uppsöker krigskyrkogården och kan konstatera hur den brett ut sig.. Medan hon är där kommer ett begravningståg med en kista med en död soldat.
Kriget har pågått i två år och inte alls infriat de förhoppningar som fanns i början om förändring och nya möjligheter. Kriget skulle rida spärr mot de förfallstendenser som man tyckte sig uppleva, men nu hade dessa istället tilltagit. Omoralen hade spridit sig, prostitution och könssjukdomar ökat och kvinnorna hade förmanligats sedan de tagit jobb i rustningsindustrin, alla fasta band hade upplösts.
Den 25 februari 1917 svimmar Elfriedes mormor utanför den judiska slaktarens butik, där hon köat för en bit kött. Elfriede blir orolig och undrar varför hon svimmat. Är det för att hon arbetat för hårt eller att hon ätit för lite. Det är knapphetstider och man får dra in på allt möjligt. Samtidigt har Elfriede fattat tycke för en flyglöjtnant som uppvaktar henne. På krigskartan i skolan händer nu ingenting och den 20 juni antecknar hon i dagboken: "Det här kriget är ett spöke i grå trasor, en dödskalle från vilken det kryper maskar."
Den 3 december får hon ett chockbesked som meddelar att hennes flyglöjtnant är död efter att hans plan störtat.
I februari 1918 börjar manskapssituationen i de krigförande länderna bli akut och Elfriedes bror Willi blir inkallad, trots att han har vatten i knäna och ett svagt hjärta. Elfriede är starkt kritisk till kriget. Alla dessa döda till ingen nytta.
Elfriedes mormor blir sjuk i influensa, som senare visar sig vara spanska sjukan. Potatisen är också slut och Elfriede har nu övergett sina barndomslekar. Från sin mor får hon ett brev från Berlin, i vilket hon berättar att hon är utan kol och att alla nu ropar på fred. Men vilken slags fred blir det, frågar modern. Om vi blir besegrade kommer vi att förlora allt.
Då kriget tar slut befinner sig Elfriede på samma plats som vid krigsutbrottet, men nu är entusiasmen och jublet borta. Ett tåg med soldater som kommer vandrande arm i arm blir beskyllda för att vara landsförrädare av några civilister. Elfriede springer hem orkar inte se och höra allt. Strax efter kommer hennes bror hem. Han saknar mössa och bälte och hans uniformsrock är trasig, knapparna bortslitna, liksom axelklaffarna. En symbolisk bild av den tyska armén.
Genom att vi fått följa delar av Elfriede Kuhrs vardag under krigsåren har vi fått en bild av kriget, trots att hon inte alls deltog i det. Vi har kunnat se entusiasmen vid krigsutbrottet, jublen över framgångar på slagfältet och ryktesspridningen. Men sedan kom bakslaget, soldaterna får inte komma hem till jul, som utlovats, tvivlen började sprida sig med en allt sämre levnadsstandard med ransoneringar och inskränkningar och alltfler döda. Efter flera års utnötningskrig finns inte längre någon entusiasm, kriget har blivit grått och en normalitet man knappt tänker på. Krigets paradox har slagit till.
Furulands dagsverken
Jag har haft Lars Furulands bok Mina dagsverken stående i bokhyllan i flera år och tänkt läsa den, men saker har hela tiden kommit i vägen. Men nu då mina egna dagsverken börjar tryta och åldern sätter åt så plockade jag fram boken enligt devisen bättre sent än aldrig. I Mina dagsverken ser Lars Furuland tillbaka på sitt liv. Från barndomen i det fjällnära Malung i Dalarna, via gymnasieåren i Karlstad till universitetsstaden Uppsala. Uppväxten på en folkhögskola, där fadern Gunnar var rektor kom att prägla hans intressen och yrkesval. Här kunde han se vilken betydelse folkhögskolan kunde ha för de som saknade studietradition, hur de växte och utvecklades i den kreativa miljö som folkhögskolan erbjöd. Idag har vi tyvärr politiker som inte förstått detta, utan som istället skär ner på anslag både till folkhögskolor och folkbildning.
På folkhögskolan väcktes också Furulands intresse för skönlitteratur. Och för många författare kom ju just folkhögskolan att bli deras universitet. Men då Furuland kom till universitetet i Uppsala märkte han att intresset för den folkliga litteraturen och arbetarlitteraturen var ganska svag. Därför kom han i sin forskning att ägna sig åt den folkliga litteraturen i synnerhet arbetarlitteraturen. Han röjde också väg för en ny forskningsinriktning, litteratursociologi, som ersatte ämnet litteraturhistoria med poetik. Det gick inte helt smärtfritt, men så småningom accepterades benämningen och det gängse namnet blev litteraturvetenskap varav litteratursociologin var en del.
I Mina dagsverk möter vi också många personporträtt. Både från hans uppväxt och från den akademiska världen. Och inte minst genom alla de författare som han mött. Här finns intressanta porträtt av Ivar Lo Johansson, som han också skrivit böcker om, liksom av Jan Fridegård, Lars Ahlin, Gustav Hedenvind Eriksson med flera. Även en del folkbildare porträtteras, som Sigfrid Leander och Ragnar Oldberg med sin tidskrift Perspektiv, liksom Greta Renborg, för vilken biblioteket var centrum i kulturlivet. Furuland var även engagerad i barnlitteraturen och samarbetade med Mary Örvig och därför finns även ett porträtt av henne.
Mina dagsverken är en imponerande sammanfattning av ett liv i arbetarlitteraturens och folkbildningens tjänst. Kanske är den bitvis lite väl rapsodisk i andra stycken lite för långdragen. En hårdare redigering av materialet hade varit på sin plats, men det förtar inte betydelsen av boken.
Riggat
Morfar och farfar var sågverksarbetare, min far lyckades bli butikschef och jag själv var den förste i släkten som tog studentexamen och studerade på universitet. Jag gjorde en så kallad klassresa. Sverige har utmålats som klassresornas land, men i boken Riggat med undertiteln Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa visar författaren Petter Larsson på ett övertygande sätt att detta är en myt. I själva verket har den sociala rörligheten inte ökat på 70 år. De högutbildades barn har 900 procent större chans än de lågutbildade att läsa på universitet. Klassresor är aldrig en bot mot klassklyftor. Istället har de senaste 30 åren inneburit en ökad ojämlikhet. Att jag fick studera och lyckades ta studenten hade i mycket hög grad att göra med utbyggnaden av välfärden och den sociala demokratin. Inte på att jag var begåvad eller flitig, även om jag i princip läste in realexamen på Hermods samtidigt som jag arbetade heltid. Den meritokratiska föreställning som varit rådande i samhället har inneburit att vi trott att vi levt i ett rättvist samhälle, där alla har lika stora möjligheter. Den föreställningen punkterar Petter Larsson med eftertryck. Vidare undersöker han om det finns en koppling mellan högerradikalismen och meritokratin och det gör det genom att högerradikala partier har en stark överrepresentation av lågutbildade, vita män som samtidigt är de stora förlorarna på samhällsstegen. Dessa har kunnat se hur kvinnor sprungit förbi dem i samhällstävlan och hur hbtq-personer och andra eftersatta grupper fått ökat stöd i samhället, medan de själva känner sig som förlorare och förbisedda. Deras missnöje riktar sig i stor utstäckning mot de som besitter kunskap och som är välavlönade. I Sverige är det Sverigedemokraterna som representerar denna riktning. Partiet pratar mycket och gärna om den urusla integrationen, men själva är de ett lysande exempel på just detta. De vantrivs i samhället, hyser stark misstro mot omvärlden, de misstror media och de anser sig mobbade och utfrusna och som offer i samhällsdansen. Å andra sidan anser de sig stå över invandrare och flyktingar.
Riggat kan få en att misströsta, är all förändring omöjlig. Nej, menar Petter Larsson och ger i slutet av boken en del exempel på hur man skulle kunna rigga om skutan. Men det får en eventuell läsare av bloggen själv ta reda på.
Den vilsegångna tiden
Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria och författare till ett otal böcker inom gebitet, har så här i livets slutskede skrivit en tankeväckande bok med titeln Tidens smala näs, ett Shakespearecitat hämtat från Mac Beth. Liedman känner sig inte hemma i det samhälle som nu är, vilket märks av undertiteln till boken, Tankar i en vilsegången tid.
Det är en åldrad författare och människa som tar till orda med artros och problem att röra sig, men hjärnan är fortsatt skarp och vital. Liedman är med sin höga ålder ett tidsvittne. Född 1939 har han upplevt krigsåren som barn, efterkrigstiden som ung och välfärdssamhällets framväxt och så omsvängningen till ett nyliberalt och numera konsevativt och nationalistiskt och främlingsfientligt samhälle. Inte underligt att han känner sig främmande i tillvaron.
Genom sin profession har Liedman kunnat blicka tillbaka till olika epoker och på så sätt fått perspektiv på tillvaron. Så gör han en intressant och fruktbar jämförelse mellan 1500-talets reformation och tryckpressens framväxt och dagens sociala medier. Här finns både likheter och skillnader. Tryckpressen, liksom datorn var en revolutionerande nyskapelse. Genom pamfletter kunde ordet mångfaldigas och spridas och språket var ofta grovt och rått i dessa pamfletter och det var på folkspråket inte latin. Pamfletterna skrevs dock av ett fåtal författare, medan de sociala medierna öppnat portarna för envar som kan skriva en begriplig mening. Pamfletterna hade trots allt en ganska begränsad spridning, medan de sociala medierna är globala. Den nya tryckkonsten var till en början fri, men snart slog censuren till. De sociala medierna är ännu i princip fria, även om vissa försök gjorts för att begränsa dem, ofta då deras ohämmade språk, det som är hatiskt, hotfullt, lögnaktigt och fördomsfullt. De sociala medierna har haft en avgörande roll för den nya nationalismens framgångar tillsammans med ett utbrett folkligt missnöje med invandringen.
Det Sven-Eric Liedman ser som särskilt hotfullt med de nya mediernar är deras kunskapsförakt. Experter och forskares alster ses som förtryck eller kränkning av den enskilde individen, ska inte han eller hon få göra som han eller hon vill. Föraktet länkas med en råare moral och en cynisk människosyn.
Journalister och tidningar är andra som vill inkräkta på människors liv och skriva dem på näsan vad de ska tycka och blir då utsatta för hotfulla drev och hatiska inlägg. Även kultur och konst och litteratur råkar ut för hatiska tirader.
Liedman frågar sig till sist varför han ska bry sig, varför ska han behöva bekymra sig om framtiden och ger som svar att en människas känsla och ansvar bör sträcka sig bortom den tid den själv befolkar.
Boken är skriven för att visa en väg ut ur det samhälle vi hamnat i. Liedman vill se ett samhälle som återtar en del av de gamla värdena som jämlikhet och solidaritet och som omfattar helheten och inte bara börsens nervösa fladder och tron på en ständig tillväxt. En ny upplysning behövs och en verklig samhällsanalys för att visa vägen framåt samt en social rörelse som genom organisation och kamp kan ta upp striden. De sociala rörelser som uppstått i historien har ofta kommit oförmodat, som arbetarrörelsen som inte var prognostiserad, utan kom med industrisamhällets framväxt. Även 68-rörelsen uppstod oväntat i en tid av rekordår. Kan inte någo nytt växa fram ur protesterna mot kapital och kunskapsförnekare som hotar att ödelägga vår jord, frågar sig Sven-Eric Liedman till slut.
