krille tvärvigg

Senast militär användes vid konflikter var i Ådalen 1931, då 5 människor skjöts ihjäl, en av dem en ung kvinna som bara gått ut för att se vad som hände. Efterspelet blev hårt och det beslöts att militär inte skulle få användas vid dylika konflikter. Vad det gällde var ju att arbetsgivaren kallat in militär för att skydda strejkbrytare. Militär har också fått hjälpa till vid de timade skogsbränderna häromåret. Men nu kanske statsministern öppnar för att militär kan sättas in för att bistå blåljuspersonal vid oroshärdar i bostadsområden. Vad detta kan få för konsekvenser får väl visa sig, men det är lite komiskt eller vad man nu ska kalla det att en man uppvuxen just i Ådalen föreslår något sådant. Som socialdemokrat borde han kanske poängtera nödvändigheten av tidiga insatser mot de kriminella, att skola, fritidsverksamhet, socialtjänst osv. är viktiga insatser för att få bort de unga från den kriminella banan. Istället säger han att de unga måste välja skola och arbete istället för att ansluta sig till de kriminella gängen. Men det är ju att slå in öppna dörrar. För just i den här gruppen är det inte många som har arbete och skolan struntar de i, istället lockas de av den kriminella banan för att tjäna snabba pengar. Det är just för att de är överflödiga, ej behövda som de väljer kriminalitet. Straff är viktiga, men än viktigare är presumtiva åtgärder. Och där brister det.

Från mina forna hemtrakter nås jag av beskedet att Folkets Hus rivits. Orsak dess förfall, det vill säga eftersatt underhåll. Kanske också Föreningssveriges förfall. Byggnaden uppfördes i början av 1930-talet eller slutet av 1920-talet. Min farfar var en av de flitiga arbetarna som hjälpte till. Huset låg strax utanför bolagets domäner och var ju uppfört för att sågverksarbetarna skulle ha ett eget hus, där de kunde umgås och ha möten, men även festligheter. Jag har flera minnen härifrån. Då jag började folkskolan, så fick vi nyttja köket i Folkets Hus, eftersom matsalen vid skolan inte var färdigbyggd. Vi tågade då i militära led de trehundra meterna från skolan till huset. Här mötte den runda kokerskan Jeanna i kökets dörröppning med ett soligt leende, medan vi rabblade ramsan: " I Jesu namn till bords vi gå, välsigna gud den mat vi få", eller något ditåt. Men den välsignade maten var väl inte alltid så gudomlig. Jag avskydde strömmingen som låg där fet och präktig på tallriken i en sötsliskig korintsås. Jag kväljdes och kunde inte få ner en bit. Men lärarna låg efter oss och sökte tvinga i oss maten, ty socknens gåvor skulle inte förfaras. Vi skulle minsann tänka på alla de som gått före oss och inte fått annat är kletiga smörgåsar och pissljummen mjölk. Skämmas borde vi och skämdes gjorde vi, men likt förbannat fick jag inte ner strömmingen. Ja, det här var väl inte ett av de roligaste minnena i huset. Bättre var det då med julfesterna med ringlekar och tomtebesök och en gottepåse i handen. Då jag blivit något äldre var det söndagsbion som lockade, även om kvaliteten på filmerna kanske inte höll så hög klass. Jag minns också några av föreläsningsföreningens program. Bland annat ett besök av den danskfödde läkaren och kirurgen Kit Colfach, som visade ruggiga bilder av trafikolyckor. Han var en av de första i landet som uppmärksammade detta, väl beprövad som han var i sin profession som läkare. En annan föreläsare som fastnat i minnet var den auktoritäre afrikaresenären Mike Joslin, som stötte sitt spjut hårt i golvet, då diabilderna skulle växlas. Med nasal röst talade han om "vildarna" i Afrika, vilket idag säkerligen skulle ha vållat rabalder, men som den godtrogna sågverkspubliken svalde som exotiska inslag. Till slut kom huset att få vittomfattande betydelse för mig, för det var här som jag träffade min blivande hustru på en finsk danskväll. Därför är huset mig kärt. Men nu finns det inte längre. Tänk så många minnen det har tagit med sig.

Byn vi lever i har en gång haft både skola, lanthandel och bönekapell. Här fanns också flera gårdar med djur. Kvar idag är endast en stor familjeägd bondgård med cirka 140 mjölkkor. En granne till oss har cirka 30 höns och vi själva har nyligen skaffat några höns och en tupp. En bit härifrån har en kvinna öppnat en designbod och håller ett antal hästar till uthyrning. Det är livet i byn. Lanthandeln, en vinkelbyggnad till huset vi bor i, var igång mellan 1930 till i början av 1960-talet. Nu är den förvandlad till badrum, tvättstuga och hyser även en värmepanna. Skolan som var igång till början av 1950-talet är nu en privat fastighet. Bönekapellet är också omvandlat till bostad. Gud behövs inte längre i byn. Och gårdarna där jordbruk förr bedrevs är nu bebodda av vanliga löntagare, som hämtar sin försörjning i staden 5 kilometer bort. Jag antar att byn är ett alldagligt exempel på vad som skett i stora delar av vårt land. Avfolkning stavas ordet.

Igår berättade jag här på bloggen att höken varit framme och tagit en av våra hönor, den vi gett namnet Maja, en spräcklig höna. Vi var övertygade om att hon var borta för vi kunde inte hitta henne någonstans. Men under över alla under. Idag vid lunchtid skulle min fru kratta i utegården och medan hon höll på så hörde hon prassel från buskarna utanför rastgården och fram trädde hönan Maja som ifrån det döda. Hon hade alltså hållit sig undan någonstans vid den kalabalik som uppstod när en hök eller möjligen en korp huserade i trädgården igår. Och sedan vågade hon inte komma fram, utan valde att tillbringa natten gömd i något buskage. För hon kom ju aldrig fram då jag tog in de andra hönsen. Ja, hursomhelst blev det ett lyckligt slut, som vi inte räknat med, men desto mera välkommet.

Det blev en sorgens lördag både i hönshuset och i vårt hem, då en av våra hönor blev hökens byte. Jag känner mig en aning skyldig, då jag inte hade tillräcklig uppsikt, för jag var upptagen med att laga flera maträtter, ty man måste ju ta hand om skörden i köksträdgården. Jag borde förstås ha stängt in hönorna i rastgården, medan jag höll på, men trodde att det skulle gå bra som det gjort hitintills. Tuppen och hönorna har med tiden blivit allt djärvare och upptäckt att det finns mycket gott att hitta i köksträdgården. Så då vi hållit på med att göra i ordning jordgubbslandet så har de genast kommit och undersökt om det fanns något gott, som sniglar och annat. De stackarna har förstås inte anat faran från ovan. Att de var mera utsatta där, eftersom det är mera öppet. Men det här är landet och då och då dyker det upp någon rovfågel, en sparvhök eller kärrhök. När jag kom ut från matlagningen kunde jag först inte hitta vare sig tupp eller hönor. Jag trodde att de kanske gått in i hönshuset och gick dit, men där var det tomt. Så jag gick några varv i trädgården och hittade till sist tuppen och hans favorithöna i ett buskage, nära hammocken. De såg rädda ut och var alldeles tysta. Så jag började ana oråd. Jag fortsatte till nästa buskage, där den höna som brukar vara eftersläntrare ofta gömmer sig. Och mycket riktigt där låg hon tryckt mot marken. Av den spräckliga hönan fanns dock inte ett spår. Jag gick till rastgården och tuppen och de två hönorna kom snabbt rusande dit, vilket inte brukar vara fallet. De såg sig omkring, precis som om de väntat att den spräckliga hönan skulle vara där. Jag stängde in dem i hönshuset, så att de fick lugna ner sig. Sedan gjorde jag en lov i köksträdgården och hittade flera fjädrar i närheten av en vinbärsbuske och ett hål, där det såg ut som om hönan försökt undkomma höken. Det var en sorglig syn. Och nu sitter jag här och känner mig lite skuldmedveten och förbannar höken. Till råga på allt var den spräckliga hönan den kanske bästa värphönan.

Idag är det 80 år sedan som den skamliga nonaggressionspakten mellan Sovjet och Nazityskland ingicks. Morgonekot i P1 tog på morgonen upp lite om pakten i sin sändning. Men man talade mest om det som senare skedde i Baltikum, frigörelsen från Sovjetryssland på 1980-talet. Överenskommelsen som slöts i Moskva för 80 år sedan, innebar ju att Sovjet fick fria händer just i Baltikum, även Finland fanns med i konceptet, medan det blev fritt fram för Tyskland att anfalla Polen. Det senare landet skulle dessutom delas mellan Tyskland och Sovjet. Men det var inget som man låtsades om hade skett. Sovjet fick också fritt spelutrymme i Ukraina och Vitryssland. För Nazityskland betydde överenskommelsen att man slapp ett tvåfrontskrig, att man kunde koncentrera krafterna västerut mot Frankrike. Polen ingick också i deras planer, ty dit kunde man nu sända judarna från Tyskland och Västeuropa sedan man rensat de polska gettona från judar och inlett förintelsen. Överenskommelsen kom som ett dråpslag för många människor i väst, inte minst för kommunistpartierna, som nu varken visste ut eller in. Hur kunde Stalin och kompani ingå en överenskommelse med nazisterna, huvudfienden. Ur Sovjets eller Stalins synvinkel så var han ytterst misstänksam mot England och Frankrike. Han trodde att de ville bussa ihop Tyskland och Sovjet, så att de förgjorde varandra. München-överenskommelsen 1938 var ett sådant fall, då västmakterna gav Hitler fritt fram i Tjeckoslovakien. Stalin kände sig försmådd av dem och litade inte på dem. På så vis tillkom den skamliga pakten, ett sätt för stormakter att komma överens utan hänsyn till de människor som levde i dessa länder.

Har tillbringat en stor del av dagen i trädgården, vi är i slutet av odlingssäsongen och det finns att göra, både med skörd och i att ställa i ordning kökslandet för vintern. Vi gick lös på jordgubbslandet, som såg ut som ett jättelikt trassligt garnnystan, där revorna fått fritt spelrum efter jordgubbsskörden. Vi gick till verket med sax och sekatör. Vi tog också bort den gamla plastduken som legat som skydd för ogräset. Nu ville vi inte ha den längre, det ser roligare ut med halm eller annat täckmaterial. Vi hade inte hållit på länge förrän vi fick sällskap av höns och tupp. Fanns det något gott att hämta? Jodå, vi hittade en del sniglar, som snabbt slukades och tuppen gav sig också på jordgubbsbladen. När de ätit sig mätta försvann de in i häcken, där de brukar söka skydd. Efter lunch gick jag ut för att plocka hallon och då kom de återigen i samlad tropp för att se vad jag höll på med. De har blivit allt djärvare och har nu ringat in hela köksträdgården och försett sig med bär där de kunnat komma åt. Men det är en av hönsen, den i lägst rang, som dock tolereras, som sällan hinner fram och få något. Den är saktfärdig och drömmande. Häromdagen då jag satt och rensade kantareller ute, så satt den under trädgårdsbordet hela tiden, medan jag rensade. De andra, kollade läget och när de insåg att det rörde sig om svamp, så drog de, men inte hönan vi kallar Sigrid, hon satt kvar. Men svampen brydde inte hon heller sig om. Nåväl, hallonen lät de sig väl smaka en stund, innan de tröttnade och drog vidare och jag kunde plocka klart i lugn och ro.

Idag är det 51 år sedan som sovjetiska trupper gick in i Prag och kväste den så kallade Pragvåren, ett liberaliseringsförsök lett av den liberale kommunisten Alexander Dubcek. Dubcek ville demokratisera det stelbenta systemet och öppna upp landet för västliga investeringar som var av nöden för det ekonomiskt pressade landet. Han avskaffade bland annat censuren och sökte kontakter västerut. Det var något som Moskva näppeligen kunde acceptera, utan precis som Ungern 1956 gick man in och slog ner liberaliseringsförsöken. I motsats till Ungern förhöll sig tjeckerna relativt lugna och något blodbad blev det inte. Själv hade jag svårt att hänga med i händelseutvecklingen eftersom jag stod i begrepp att både börja studera historia på universitetet och gifta mig. Vi skulle också flytta in i en rivningslägenhet i studentstaden, för då som nu var det problem att hitta en bostad. Jag hade knappt hunnit börja på universitetet då en katastrof inträffade, då min bror, inte ännu fyllda nitton år, omkom i en trafikolycka, som inte skulle ha behövt hända. För mig är därför invasionen av Tjeckoslovakien och denna fruktansvärda olycka sammankopplade för all framtid.

Mormor tillhörde de troendes skara. Jag tror det var Missionsförbundet, som stod kyrkan nära. I sågverkssamhället fanns ingen kyrka, så mormor fick lyssna på gudstjänsterna i radio. Medan hon lyssnade läste morfar i sina tidningar, bland annat sågverks- och skogsarbetarnas tidning SIA. Att han inte lyssnade berodde inte bara på att han var ointresserad av det kristna budskapet, utan att han var döv. En dövhet han förvärvat i arbetet i sågklingors närhet. Även om det inte fanns någon kyrka i samhället, så fanns det ett bönhus i grannsamhället, ett par kilometer bort. Men det avskräckte inte mormor, utan hon brukade traska dit på möten och auktioner. Till auktionerna skänkte hon olika handarbeten och ostar. När jag blev lite äldre brukade jag gå dit i sällskap med några kompisar, inte för att vi lockades av budskapet, utan för att glo på tjejer. Vi tog säte på läktaren och försökte på olika sätt skapa kontakt med flickorna nere i salen, men de bevärdigade oss knappt med en blick, fann oss enbart larviga i våra tappra försök att väcka uppmärksamhet. Morfar gillade att spela kort, vilket mormor ogillade. Inte bara för att hon såg det som syndigt, utan för att han spenderade pengar, om än inga större summor. Men ändå, morfars brädgårdslön var tämligen mager. Dessutom spelade man kort på söndagar, ofta vid gudstjänsttid, vilket gjorde det hela dubbelt syndigt. För söndagar var den enda dag man var ledig och kunde spela. Kortspelargänget, sju - åtta stycken, höll till ett stycke in i skogen, ovanför fotbollsplanen. En flat sten utgjorde bord, i vilket korten daskades i. Det hände att någon hade med sig en brännvinspava som gick laget runt. Morfar tackade inte nej, i synnerhet som det var gratis. Mormor kunde till nöds acceptera kortspelet, något måste väl morfar få göra på fritiden, men att han kom hem på pickalurven, vilket hände, var oacceptabelt. Genast såg hon framför sig fördärvet och synden i kombination. Hon ville inte vara med om att morfar, som då han var dräng i ungdomen, kunde supa sig full. Det blev bannor och hårda tag och morfar lovade bot och bättring. För en tid höll han sig borta från kortspelandet, men snart var han åter med i gänget. Hennes predikningar föll på hälleberget.

Tjernobyl, Kursk och nu explosionen vid en rysk militärbas. Alla har de det gemensamt att man från myndigheternas sida, oavsett om de är sovjetiska eller ryska, vill försöka hemlighålla vad som hänt. Man gör det för att inte tappa ansiktet i omvärldens ögon eller för att man inte kan erkänna sitt misslyckande. Det är inget bra förhållningssätt till verkligheten eller sanningen för den brukar ändå krypa fram till slut. Men hemlighållandet ligger djupt i den ryska mentaliteten. Det har bekräftats att sju personer omkommit, men hur många som skadats eller hur hög den radioaktiva strålningen är har vi inte fått några säkra uppgifter om. Den vårdpersonal som tagit hand om offren har skickats till Moskva och enligt en sjukhuskälla har de fått skriva på en försäkran om att inte yppa något om olyckan. Så hanteras sanningen i Ryssland.

Heather Morris bok Tatueraren i Auschwitz beskriver något så oväntat som en kärlekshistoria i förintelselägrets dödsfabriker. Att kärlek kunde spira, där det mesta gick ut på att överleva är ju på något sätt också hoppfullt. För tatueraren, Lale, som egentligen hette Ludwig Eisenberg är väl sysslan han fått också ett sätt att överleva, men då han möter Gita, egentligen Gisela Furman, så är det hon som tatuerar sitt namn i hans hjärta. Han är blixtförälskad och gör allt för att få träffa henne. Och då kontakten väl är etablerad vill han skapa en framtid med henne efter Auschwitz. Hon är också kär, men mera skeptisk till hans framtidstro, hon ser ju vad som sker runt omkring dem, men vill gärna gå med på den, då hans tro är så obändig. Lale är en entreprenör inom dödslägrets regelsystem, är påhittig och lyckas med några andras bistånd få igång en handel med smycken och mat. På så vis kan han bygga förtroenden och få kontakter, vilket ska visa sig ytterst värdefullt, då han en dag avslöjas med sin skatt och skickas till straffexpedition, därifrån ingen brukar återvända med livet i behåll. Men Lale har hjälpt den person, Jakub, som ska exekvera straffet, och i gengäld blir hans tortyr inte dödande, även om Lale får skador. Men han återvänder från det döda till allas överraskning och till Gitas omåttliga glädje. Då lägret upplöses skiljs Lale och Gita åt. Gita följer med i den dödsmarsch som SS inleder efter sin brådstörtade flykt, hon lyckas tillsammans med några väninnor fly i ett obevakat ögonblick och kommer till slut till Bratislava. Lale kommer till slut också dit och söker efterhand rätt på henne och så får de då, vilket såg osannolikt ut, en framtid tillsammans. Det är Lale, som berättat sin historia för Heather Morris, som först tänkte skriva ett filmmanus, men som ändrade sig och skrev en roman istället. Och det ska vi vara tacksamma för, vi en halv miljon läsare över hela världen som tagit del av den fängslande berättelsen.

Nu är skördetid i trädgården, belöningen för all den tid och möda man lagt ner tidigare under året. Det ser alltid ynkligt ut på våren, då man sår de första morotsfröna och sätter löken. Kan det bli något av det här frågar man sig. Och så med ens med ljuset och värmen exploderar all växtlighet och man hinner inte med att rensa och gallra. Så fortlöper sommaren med vattning, ogräsrensning och luckring och så är man här vid skördetiden. Igår tog vi upp all lök inför det väntade regnet, både gul lök, silverlök och rödlök. Det blev en hel skottkärra. Nu har vi ansat den och hängt upp knippen med lök på logen för att torka. Det kändes fint att se dem hänga där i en lång rad, man kände en viss stolthet över att ha åstadkommit detta. Nu väntar morötter och potatis samt bönor och ärtor, men de får ännu några veckor på sig innan de skördas. Vi har också haft ett fint bärår, plockat blåbär som aldrig förr. Totalt cirka 20 liter. Även hallonen i trädgården har gett bra utdelning, cirka 20 liter där också. Sedan kunde vi köpa 4 kg hjortron och några kilon kantareller av bekanta. Så nu har vi fyllt ladorna i väntan på vintern. Det känns mycket tillfredsställande.

Jag var 23 dagar gammal när bomben över Hiroshima föll. Givetvis visste jag ingenting om denna fruktansvärda händelse. Jag frågade min 97-åriga mor idag, på bombens årsdag, hur hon och pappa reagerat. Vad de tyckte. Hon sa att de tyckte att det var hemskt, men att de var fullt upptagna att ta hand om undertecknad. Det fanns inte så mycket tid att reflektera över det som hänt i ett land långt borta, även om det var förskräckligt. Det nyfödda livet behövde sina omsorger, sin kärlek. Bomben blev sedan min följeslagare genom livet. Sedan Sovjet också skaffat bomben levde vi under terrorbalansens tid. Man försökte ändå leva så gott det gick i förhoppningen om att supermakterna inte skulle förgå sig och utlösa domedagen. Vi lever fortfarande i skuggan av detta hot och vet inte om nästa dag är den sista. Och inte nog med att vi har ett kärnvapenhot över oss, nu har vi också ett klimathot att brottas med. Det kan bli en jämmerlig framtid för jordens befolkning.

Idag är det årsdagen av atombomben över Hiroshima. För den skull läser jag i avlidne Sven Lindqvists ohyggliga bok om bombernas århundrade, Nu dog du. Innan atombomben fälldes hade Japan utsatts för ett förödande bombkrig, där de 66 största städerna raderats ut, bland annat Tokyo. Den 18 juli hade därför den japanske kejsaren telegraferat till Truman och bett om fred. Men något svar inkom inte, istället kom den fruktansvärda bomben kl. 8.16 den 6 augusti. Den fälldes omkring 600 meter ovanför Shimasjukhuset. Ett eldklot om 15 meters diameter bildades med en temperatur på omkring 300 000 grader och en tryckvåg som färdades med ljudets hastighet. Omkring 100 000 invånare dog direkt, därav 95 000 civila. Ytterligare 100 000 kom att dö av strålningsskadorna. Det första amerikanerna fick veta om bomben var Trumans uttalande att ett amerikanskt flygplan fällt en enda bomb mot Hiroshima, en viktig japansk militärbas. Men Hiroshima var inte bara en bas, utan en stad på mer än 400 000 invånare och att bomben inte hade riktats mot basen, utan mot stadskärnan. Den militära censuren förbjöd att någonting fick rapporteras om bombens verkningar. Men en australiensisk journalist, Wilfred Burchett, trotsade de militära reglerna och kunde den 6 september rapportera om verkningarna i flera av världens tidningar. Burchett skrev bland annat att folk fortfarande dog 30 dagar efter den första bomben och att de som överlevt också dog fast de föreföll oskadade. De hade angripits av något okänt som Burchett beskrev som atompesten. Läkarna och forskarna stod handfallna. Man behandlade de skadade som om det varit frågan om brännskador, men patienterna bara tynade bort och dog. Håret föll av dem, blåaktiga fläckar spred sig över kroppen och de blödde ur näsa, mun och ögon. Det var något som dödade de vita blodkropparna, vilka inte kunde återskapas. Amerikanerna var dock förberedda på Burchetts rapport och myndigheterna plockade fram de övergrepp som japanerna begått mot 200 amerikanska krigsfångar. Andemeningen var att japsen, som Truman rasistiskt kallade dem, fått vad de förtjänade. En regeringsanställd journalist som varit med vid bombningen beskrev atombomben som ett konstverk, som en skulptör skulle varit avundsjuk att kunna skapa. Och en general Groves menade inför kongressen att offren inte orsakats något onödigt lidande, utan att deras död varit angenäm. Den amerikanska befolkningen slapp också att konfronteras med några otäcka foton och det dröjde mer än tjugo år innan en dokumentärfilm släpptes om Hiroshima. Sett mot bakgrund av detta är det faktiskt obegripligt att Sverige inte kunnat skriva på konventionen mot kärnvapen. Det tycker man vi hade en skyldighet att göra både mot de som överlevt den fruktansvärda katastrofen och mot oss alla här nu levande. Att motivera det med att de stora kärnvapenmakterna inte skrivit under är enbart cyniskt och fegt. Och att, trots att vi i teorin är alliansfria, viker oss inför Natos kärnvapendoktrin om avskräckning är minst sagt bedrövligt.

Varje kväll stiger dimman upp över täkterna som ett tecken på att en ny årstid randas. De betande korna försvinner in i dimman och förvandlas till spökfigurer. Men älvorna har slutat dansa på ängen, ty ingen tror längre på dessa väsen.

Har följt thrillerserien Babylon Berlin i sommar. En välgjord och spännande serie byggd på Volker Kutschers förlaga. Känns som om filmmakarna lyckats fånga den dåtida atmosfären i Berlin: droghandeln, synden, det hektiska, pulserande livet, lyxen och fattigdomen och den mörka baksidan, attackerna mot den unga demokratin. Man har valt att låta skildringen börja 1929, Weimar-republikens sista skälvande år, innan nazisterna tar över. I serien spelar nazisterna ännu ingen större roll och det äger nog sin giltighet, ty i riksdagsvalet 1928 fick de inte mer än 2,6 procent av rösterna. Istället är det de tysknationella, konservativa med förankring hos militären som gör anslag mot demokratin. De vill störta republiken och återinföra monarkin. De arbetar för en tysk upprustning framför allt av flygvapnet. Undangömt i ryska Lipetsk finns en fabrik som är i full verksamhet med att bygga upp ett nytt flygvapen i strid med Versaillesfördraget. 1929, utgångsåret för serien blir väldigt avgörande, eftersom kraschen på Wall-Street inträffar i november och leder till skyhög arbetslöshet och ekonomisk kollaps. En annan viktig händelse är utrikesminister Gustav Stresemanns död i oktober.. Denne var en av de viktigaste motståndarna till nazisterna. Han arbetade för Tysklands bästa och gjorde det med lämpor och måtta och var mån om att kompromissa med arvfienden Frankrike. Det gjorde honom hatad bland de tysknationella och nazisterna. Att han dessutom var jude gjorde saken värre. Stresemann utsattes för flera attentat, men lyckades överleva dem. I näst sista avsnittet i serien får vi vara med om ett av dem, om det äger giltighet vet jag inte, men under föreställningen av Tolvskillingsoperan försöker Volter, en högt uppsatt polis, som spelar ihop med militärerna, att ta Stresemann av daga, men hjälten Gereon Rath, kommer hindrande i vägen. Den senare är en polis från Köln som kommit till Berlin för att ingå i sedlighetsroteln, men som snart finner sig indragen i det politiska spelet som pågår i kulisserna. Ja, det är en serie väl värd att titta på, fast historiska kunskaper underlättar tittandet.

Sensommarskymning Korna betar i hagen En bil far förbi Baklyktornas röda ögon