krille tvärvigg

Igår visades tv-dokumentären om året 1970. Det är inte mycket man kommer ihåg av det, så därför var det bra att få det uppdaterat. Till exempel hade jag helt glömt bort att en galning härjade i Uppsala och sköt med k-pist mot 6 ungdomar. Jag hade också förträngt tågolyckan vid Kåhög samt den svåra motorolyckan vid Gälleråsbanan i samband Kanonloppet, då 6 människor omkom och 30 skadades. Däremot var inslaget om Jerome Holland, USA-ambassadören, som bland annat möttes med ägg i Glanshammar utanför Örebro, något som jag kom ihåg väl. Ty jag var också med och demonstrerade mot Holland i Växjö, men kanske var det året därpå. Demonstrationståget avvek från den föreskrivna rutten och överraskade de två utkommenderade poliserna och lyckades på så vis stänga in Holland i Utvandrarnas Hus. Det blev sedan en hätsk stämning mellan polis och demonstranter utanför huset med skällande hundar och batonger i högsta hugg. Det tog gott och väl en timme innan man fick ut Holland från huset. Även inslaget om daghem minns jag, och hur svårt det var att få plats. Vår nyfödda dotter fick först vara hos en dagmamma medan vi pluggade och jobbade. Men så småningom fick vi i alla fall daghemsplats. Hur såg året annars ut för mig själv. Jag har rådfrågat en fickalmanacka och ser att första halvåret tillbringade vi i Mönsterås, där jag hösten före vikarierat som lärare. Men nu fortsatte jag att läsa historia och tenterade av densamma i Linköping i början av juni. I maj fick vi veta att min fru var gravid. Till hösten sökte vi bostad i Uppsala, men fick inte tag i någon, det var ju bostadsbrist i landet. Istället lyckades vi få en bostad i Växjö och flyttade dit i början av augusti. Jag fortsatte studera historia och arbetade emellanåt på Lagercentralen i Växjö och delade ut morgontidningar. Jag drogs också in i det politiska arbetet, gick med i FNL-gruppen och sålde Vietnambulletinen och samlade in pengar till FNL. Jag var också med i flera demonstrationer på stan. Ser också att pappa och jag var och tittade på flera allsvenska fotbollsmatcher på Värendsvallen med Öster. Jag skrev också på en C-uppsats om transiteringen genom Sverige under andra världskriget och minns att det blev hett på seminariet, då jag skulle försvara uppsatsen. Min slutsats att Sverige gynnat Nazityskland genom att inte hålla sig till den strikta neutraliteten ifrågasattes och man menade att det inte fanns något alternativ. Men jag ville visa hur ogynnsam inställningen var mot till exempel Norge och hur man gick nazisterna till mötes. Så här i efterhand, när man läser Klas Åmarks Att bo granne med ondskan, så kan man se att jag hade rätt i mina slutsatser. I början av 1971 föddes så vår dotter och året 1970 gick till historien.

Den 30 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan: " I sin press medger segraren att inemot 50 000 flyktingar har kommit till huvudstaden. Men som vanligt ljuger han. Över 100 000 judar har i själva verket kommit till Warszawa. Deras kärror, tungt lastade med deras tillhörigheter och småbarn, bildar långa köer på stadens gator. Ingen organiserad hjälp har lämnats dem. Var och en hjälper sig själv, så gott han kan och på eget initiativ. Några flyttar in hos en släkting, en god vän eller en avlägsen bekant. De stackarna fyller synagogorna, som har blivit flyktingcentra. Man kan inte beskriva trängseln, överbefolkningen och smutsen i dessa tillflyktsorter."

Den 29 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan åter i sin dagbok efter några dagars uppehåll: "Det har varit ett kort uppehåll i mina anteckningar, beroende på vårt livs enformighet. Ständigt på nytt klagan; på nytt plundring och våld; på nytt deporterade människor; på nytt förolämpningar och skymfer; på nytt förfall och andlig utarmning. Överallt råder tystnad. De kvävdas och dödades skrik når oss inte; endast nazisternas röster hörs i tidningarna. De publicerar lögn på lögn, sprider osanning efter osanning varenda dag, öser smutsiga tillmälen över judar och polacker i lika mån - och det finns ingen möjlighet att förneka dem, ty man får inte yttra ett ljud."

Dödgrävarna med undertiteln Den sista vintern i Weimarrepubliken av Rüdiger Barth och Hauke Friedrichs visar att det inte var ödesbestämt att Hitler skulle ta makten. I en dag för dag skildring från november 1932 till 30 januari 1933 skildras förloppet som ledde fram till Hitlers maktövertagande. Nazisterna var den här tiden pressade av dåliga valsiffror och dålig ekonomi. Och i partiet fanns motsättningar om vilken kurs man skulle välja. Gregor Strasser utmanade Hitler om ledarskapet, han ville gå en mer försonlig väg, samarbeta med andra partier för att lösa knuten, medan Hitler var oförsonlig och ville ha makten själv. Den nyinsatte kanslern Kurt von Schleicher försökte splittra nazistpartiet och satsade på Strasser och sträckte ut handen mot de andra partierna för att finna en samarbetslösning. Han igångsatte också olika åtgärder för att få ner arbetslösheten och missnöjet som fanns och som gödde nazisterna. Om socialdemokraterna agerat annorlunda och sökt samarbete med Schleicher, som man misstrodde, så hade kanske händelsekedjan sett annorlunda ut. Man hade kanske kunnat utmanövrera Hitler. Även kommunisternas politik var olycklig, då man i Moskvas ledband sökte störta kapitalismen istället för att angripa nazisterna hårdare. Nu spelade man istället nazisterna i händerna. Och allt för sent ändrade man kurs. De stora företagarna var en annan faktor som gynnade Hitler, man var emot den spretiga demokratin och fruktade kommunisterna, och satsade istället på Hitler. Även borgerligheten var skrämd av kommunisterna mera än av nazisterna. En enskild person som också spelade en avgörande roll i maktspelet var Franz von Papen, som avsatts som kansler och nu sökte revansch. Han hade dessutom Hindenburgs öra. Nu spelade han under täcket med Hitler och träffade honom i hemlighet, därigenom undergrävde han Schleichers bemödanden. Papen erbjöd Hitler ministerposter om han själv fick bli kansler, på så vis trodde han sig kunna snärja Hitler, något som ju kom att visa sig bli förödande. Ty Hitler hade ingen tanke på att nöja sig med några ministerposter, han ville ha hela makten själv. Dödgrävarna är en intressant och viktig bok om ett avgörande skede i Tysklands och Europas historia.

Juldagen den 25 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan i dagboken: "Nazismens principer är inte när allt kommer omkring, så förfärligt originella. Upphävandet av alla hittills erkända ideal övertog man från bolsjevismen. Den ena uppsökte inte den andra för syns skull, utan för att båda är av samma skrot och korn. De företer en ideologisk själsfrändskap, som vid första bästa tillfälle förenar dem". Inte heller när det gäller hatet till det judiska folket så är nazisterna särskilt originella. Ett sådant hat har funnits länge och har att göra med att judarna inte erkänner Jesus som Messias. Hatet är ett arv från medeltiden och har sedan förstärkts av en smula ideologi från Nietsche och Houston Stewart Chamberlain och från andra fanatiker och rasister. Dock har nazisterna plöjt djupare, gödslat åkern och dess utsäde så att den skulle ge nya blomstrande skördar. Juldagen är också en helgdag för nazisterna, men lindebarnet får inte nämnas, ty han föddes av en underlägsen ras och får icke förhärligas. Men nazisterna ser annat att framhäva, ett krig som skall skapa en ny världsordning. Den gamla världen, som den engelska plutokratin stött, ruttnar inifrån och kommer att störtas. En ny kraft nazismen, skall åstadkomma en ny världsordning på den gamlas ruiner. "Dess principer och grundvalar är gjorda av ett helt annat stoff. Rätten att leva tillkommer endast den starke. De veka och svaga, för dem finns inte plats i världen. Styrkan är lagens källa. Alla naturens lagar är styrkans lagar. Endast den starke kan bemäktiga sig något. Humanitet är en stötesten i världen, humanitet försvagar och fördärvar den, och detta är emot naturens lagar, skapade redan vid världens tillblivelse," skriver Kaplan. En annan iögonenfallande psykos hos nazismen är deras tro på dominans, herravälde. "Alla andra nationer är intet i jämförelse med Tyskland. Det har av naturen utvalts att härska, att befalla och dominera och att tvinga de ringare och sämre nationerna att lyda det. Det tyska folket behöver livsrum (lebensraum) och är berett att skaffa sig det till varje pris", så lyder Kaplans klarsynta analys av nazismen.

23 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Sovjetkommissionen som skall förbereda den slaviska folkförflyttningen har trätt i verksamhet. Långa, ormliknande köer står utanför dess dörr och väntar på att få komma in. Men de flesta av dem i köerna är judar. Slaver förekommer inte i något större antal." Men Kaplan är mycket kritisk till hur dessa judar uppträtt i gränsstäderna, där de slagit sig på skumraskaffärer och skapat en profitatmosfär, som människorna i Sovjet hatar och därför hyser de nu föraktfulla känslor gentemot alla judar. Sovjetregeringen hade för att minska trängseln och överbefolkningen i gränsstäderna bestämt att 2 000 personer skulle transporteras till arbete i det inre av Ryssland. För det erhöll de 50 rubel var och två ombyten av underkläder. Då resan skulle anträdas infann sig blott 800 personer, resten var spårlöst försvunna. "De gav uttryck för sin tacksamhet gentemot Sovjets regering, som har utsträckt sitt beskydd och öppnat sina gränser för dem, med bedrägeri." skriver Kaplan. Dessutom har det förekommit stölder från privatpersoner. "Vi har på det sättet skaffat oss dåligt rykte hos sovjetregeringen, som har varit hygglig mot oss. Under åratal hade den rensat ut mellanhänder och profitmakare. Kommer den att tiga nu, inför de vidrigheter som på nytt har vunnit insteg i dess städer?", undrar Kaplan.

Medan julens budskap reklameras och reas i våra medier grottar jag ner mig i en annan sorts jul: Warszawa 1939 med Kaplans dagbok framför ögonen. Den 22 december 1939 skriver han om hur nazisterna tömmer och plundrar biblioteken. Det tycks, skriver han som om nazisterna har en särskilt sorts vurm för bibliotek. Nu plundrar de Tlomackabiblioteket med inbundna årgångar av dagliga tidningar, vecko- och månadstidskrifter. Utanför biblioteket stod lastbilar och judar som helt oskyldigt passerade greps och fick hjälpa till att lasta lastbilarna med böckerna. Även sejmbiblioteket, det vill säga andra kammarens bibliotek i den polska riksdagen, har tömts och innehållet förts till okänd ort. "Det saknade sin like i fråga om rikedom på böcker och manuskript", skriver Kaplan. Även här fick judar göra grovjobbet. För nazisterna var det här ett led i att beröva judarna och polackerna deras kultur. Alla judiska jurister ansätts nu också. De uppmanas att besvara ett frågeformulär som syftar till att utesluta dem från advokatyrket. Nog är det förunderligt att man bakom ondskan försöker få det att se ut som om allt går lagenligt till.

Den 19 december 1939 fortsätter Chaim A. Kaplan att berätta om vad som händer i Lodz. Han skriver: "Den brutala, bytesjagande nazisten har huggit klorna i judarna i Lodz och skoningslöst, som ett djur, suger han deras blod och krossar deras ben. Jag befinner mig långt från den plats där detta sker, ty jag bor i Warszawa och har ingen möjlighet att samla exakta uppgifter, för att skriva ner dem metodiskt. Men de landsförvista från Lodz flyr till Warszawa och det finns inte ett enda hus som inte hyser en flykting från Lodz och hans familj. Man känner igen dem på varenda gata och i vartenda hörn, Deras hemska berättelser pinar ens själ och man känner sig som en mask, inte som en människa. Aldrig sedan den dag då våld och ödeläggelse gjorde sitt inträde i världen har människor bestulits och plundrats på ett så cyniskt och grymt sätt," avslutar Kaplan.

Den 16 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan om vad som händer i Lodz, uppgifter han fått av dem som han litar på. Det är sadistiska händelser han här återger. För det första handlar det om några judiska flickor som togs ut till tvångsarbete. Deras uppgift var att rengöra ett avträde. Men de fick inga redskap. På deras fråga vad de skulle använda för att göra rent med, svarade nazisterna: Med era blusar. Flickorna tog av sig blusarna och torkade bort träcken. När arbetet var gjort fick de sin belöning, nazisterna svepte in deras ansikten i blusarna och skrattade rått. Ett annat exempel handlar om en rabbin i Lodz som tvingades spotta på en Torarulle, vilket är en helig sak för en jude. Då munnen var torr av saliv och han inte kunde spotta längre, så fick han frågan varför han slutat spotta och då han svarade att han hans mun var torr, började nazisten spotta honom i munnen så att han kunde fortsätta. Det tredje exemplet handlar om en vän till Kaplan, som tvingas utföra kroppsarbete, något som han var oförmögen till, Då han inte lyckades genomföra uppgiften ställde man honom mot en vägg och hotade att skjuta honom, en slags skenavrättning för att ingjuta fruktan.

Den 14 december 1939 fortsätter Kaplan med en personlig notering mot sin vana, ty det är ju det som händer i staden och landet som han vill sätta fingret på. Nu skriver han om de judiska lärarnas situation. De har varit arbetslösa en längre tid, men för att undvika svältdöden har de organiserat små grupper av barn, som kommer till lärarens hem för att få undervisning ett par timmar. Hundratals lärare försörjer sig på det viset. Det hela försiggår i tysthet, ty fick nazisterna veta det, så skulle det strax upplösas. Själv har Kaplan organiserat tre små grupper bland eleverna, vilka han träffar i sitt hem. Två lärarinnor undervisar dem i vanliga skolämnen tjugo timmar i veckan, medan Kaplan undervisar dem i hebreiska ämnen. Det är tio elever som här får undervisning. "Detta är en tillfällig, övergående utkomst, född av nödvändigheten", avslutar Kaplan.

Under den vecka som gått sedan min mor gick bort har jag inte hunnit med att skriva något på bloggen. Nu försöker jag ta igen lite genom att återvända till Kaplans dagbok. Den blir just nu aktuell kan man säga genom serien World on fire som går på Svt 1 på fredagskvällar. I det senaste avsnittet får vi se hur Warszawa bombas och kapitulerar och hur motståndsrörelsen formeras. Då kan vi återvända till Kaplans dagbok för den 13 december 1939, allt skildrat ur en judes perspektiv. Kaplan skriver: "Vi lever förkrossade och skingrade liv; skammens och vanärans liv; lidandets och sorgens liv. Men anpassningsförmågan inom oss är mirakulös. Förhållandena ändras - arbetssättet förändras också. Vi har dragit ihop oss inom oss själva; vi har skrumpnat och krympt; vi följer profetens råd: Kom mitt folk, gå du in i din kammare och stäng din dörr efter dig, göm dig en liten stund, tills vreden har dragit förbi. Den historiska erfarenheten har lärt oss att det inte finns något beständigt i livet; att allt förändras; att allt är förgängligt." Kaplan säger att man gör allt för att undkomma erövrarens blickar, att dra uppmärksamheten till sig. Kvinnorna bär inte längre hattar utan enkla huvuddukar. Persianpälsarna syns inte längre. Alla bär gamla kläder utan prydnader och utan behag. Den som har en högtidsdräkt håller den gömd och tar inte fram den ens till sabbaten eller festdagar. "Prakt väcker misstankar om rikedom. Och de rika utgör de speciella föremålen för de plundrande nazisternas lystnad. De har inget behov av fattiglappar", avslutar Kaplan.

Dagordningen av Eric Veillard är en tunn bok på 120 sidor, men den har tyngd. Inte för inte så tilldelades den det prestigefyllda Goncourtpriset. Boken tar sin utgångspunkt i februari 1933, då 24 ärevördiga män, representerande stora företag i Tyskland som Krupp, Opel, Siemens med flera kommer till riksdagshuset. De tas emot av den jovialiske Göring, men snart kommer Adolf Hitler in i rummet. Nazistpartiet vill nu ha de stora företagens stöd inför valet den 5 mars, då kassan hos nazisterna är tom. Hitler talar i en halvtimme och förklarar vad nazisterna tänker göra: avskaffa den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer på sitt eget företag. Sedan uppmanar Hjalmar Schacht som blir Hitlers finansminister herrarna att öppna sina plånböcker. Och de är inte nödbedda. Gustav Krupp anslår en miljon och de andra är inte mycket sämre. Och de får ju så småningom full valuta för sina pengar, då de kan hämta gratis arbetskraft från koncentrationslägren. Så kan företagen växa och även efter krigets slut så fortsätter de sin verksamhet som om inget hänt. Med svidande ironi tar Eric Veillard oss med in i de slutna rummen. Vi får lektioner i ryggradslöshet och aningslöshet, mygel och bluffspel. Hitlers provokationer har framgång, ty de fina aristokraterna som lord Halifax och premiärminister Chamberlain hukar inför hoten och viker ner sig istället för att sätta ner foten. Så också Österrikes premiärminister Schusnigg. Hitlers invasion av Österrike beskrivs som rena farsen, då pansarbilar och andra fordon får motorstopp på vägen och en ursinnig Hitler i sin Mercedes inte kommer fram i tid till Wien. Fordonen får lastas på järnvägsvagnar och transporteras in i staden. Den berömda armén visar sig vara en koloss på lerfötter. Eric Veillards bok kan läsas som en varning för oss idag, när det finns krafter som också vill störta demokratin.

Nu har det gått mer än ett dygn sen min mor lämnade oss och jordelivet. Idag är det lördag och om allt varit som vanligt skulle jag ha åkt och besökt henne och kanske fikat. Men istället finns denna tomhet och overklighet. Den sista kontakt jag hade med min mor innan hon försvann in i morfindimmorna var då hon kommit tillbaka från den lungröntgen man gjorde och undersköterskan frågade henne om hon ville ha lite mat. Och som den artiga person hon alltid varit så tackade hon ja. Det var stuvad potatis och kokt korv. Sköterskan frågade om hon ville försöka äta själv och hon svarade ja. Vill du äta med gaffel eller sked frågade hon och hon valde skeden. Men då hon väl fick den i sin hand orkade hon inte hålla den. Jag sa att jag kunde försöka mata henne och frågade om hon ville ha lite stuvad potatis och hon nickade. Hon tog två små tuggor, men ville sedan inte ha mera. Jag gav henne lite dricka med sugrör och det tog hon gärna emot. Sedan flyttades mamma till ett enskilt rum och instinktivt kände jag på mig vad klockan var slagen. Hon fick också en annan mjukare säng. Då hon återigen blev orolig fick hon mera morfin och även en inhalation med syrgas och då lugnade hon ner sig och somnade. Vid elvatiden kom vår son och avlöste oss för natten. Vi for hem och försökte sova, men så mycket bevänt med sömnen blev det nu inte. Vid femtiden kom vår son, han hade åkt från sjukhuset för han tyckte att det verkade lugnt och han ville äta lite frukost. Jag duschade och klädde på mig och tog lite frukost och åkte sedan till sjukhuset. Då jag kom upp till avdelningen möttes jag av två sköterskor vid hennes bädd och de sa att hon nyss slutat att andas. Det hade gått fort. Jag sjönk ihop på en stol och tänkte att jag inte hann fram och ta farväl, det grämde mig. Även min son blev skuldmedveten då han fick beskedet att hon avlidit och han åkt därifrån, men den ena sköterska tröstade med att säga att hon kanske släppte taget då han gått sin väg. Vi tog till oss detta som en tröst i vår sorg.

-Har hönsen värpt, brukade mamma säga då jag kom och hälsade på henne på äldreboendet. Jo, igår kom det ett ägg, och de brukar värpa ungefär varannan dag. Då skrattade hon och sa: ja, jag fick ett ägg idag till frukosten. Fast hon inte tyckt att vi skulle skaffa höns, så blev hon mycket intresserad, då vi väl gjort det. Så kunde det ofta vara med min mamma att hon först var emot nymodigheter, men att hon sedan accepterade dem. Hönsen blev ett nytt samtalsämne, då vi kanske tröskat igenom det mesta och inte hade så mycket att säga varandra. Ibland sa jag att idag blev inte så mycket ordat. Men då menade hon att vi ju i alla fall haft varandra. Och jag blir glad då du kommer, sa hon. Nu finns hon inte mer och vi har inte varandra längre.

Idag är ingen vanlig dag, inte bara för att det är lucia, utan för att min mor Ingegerd gått bort. Hon fyllde 98 år för en månad sedan (7 november), men nu orkade hennes kropp inte längre. Det är en tung, sorgens dag. Hon har ju varit min mor i 74 år och det sätter sina spår. Och för barnen har hon alltid funnits. Därför blir det overkligt då hon lämnar oss. För fem år sedan flyttade vi henne från Västervik till vår stad i södra Norrland, för att hon skulle komma närmare oss. Jag har också besökt henne flera gånger i veckan och helgdagar som jul, påsk och midsommar har hon varit med oss, meningen var ju att hon även skulle vara med vid jul i år. Fast då jag besökte henne för tre dagar sedan var hon mycket bestämd och sa att hon inte skulle komma till oss denna jul. Så blir det ju nu också. Kände hon måhända på sig det? Slutet kom mycket fort. Igår skulle jag ta med henne på fotvård på äldreboendet. Men då jag kom dit möttes jag av sjuksköterska och personal och ambulans som hämtade henne. Jag var med henne på akuten hela dagen med alla de jobbiga undersökningar som skulle göras. Inte minst då man med ultraljud skulle se varför hennes ena ben var svullet. Undersökningen blev närmast tortyrliknande, så jag fick säga ifrån och då avbröt man den. Av läkare fick vi veta att hennes tillstånd inte var bra med både hjärtsvikt och njursvikt, organen höll på att ge upp. På kvällen tog man henne till hjärtavdelningen, men hon var mycket orolig. Då hon fått en inhalation av syrgas och morfin blev hon lugnare och sov lugnt. Men vi fick ingen riktig kontakt med henne sedan. På morgonen tog hon sitt sista andetag. Frid över hennes minne.

Stora Enso går fria från några eftergifter för branden i Västmanland. Istället får den entreprenör som utförde jobbet åt bolaget stå med hela skulden och betala miljoner i skadestånd. Visst han kanske var slarvig, men det var ändå Stora Enso som ville ha jobbet utfört och dessutom i slutet av juli, då det var kruttorrt i markerna. Domen ska överklagas och vi får hoppas att den får ett annat utfall. Även i branden vid Ljusdal och Kårböle var det människorna i bygden som fick ta smällen, de enskilda skogsägarna som bemödat sig om sina skogar fick se dem gå upp i rök. Här kan vi inte skylla på någon slarvig entreprenör, utan det var sannolikt blixten som antände skogarna. Men det som var försvårande här var ju myndigheternas saktfärdighet och dåliga resurser. Det kan man väl också kalla slarv, då man inte var bättre förberedd och dessutom hade man ju erfarenheterna från branden i Västmanland att gå på. Men det verkar man inte ha dragit några lärdomar av.

Moren av Maxim Gorkij är en bok på norska, som jag köpte på bokhandeln Oktober långt ner i sjuttiotalet. Sedan dess har den stått i min bokhylla och samlat damm. Nu har jag av någon anledning plockat fram den och börjat läsa band ett, den omfattar två band. Boken kom ut 1906 i kölvattnet på den första socialistiska revolutionen i Ryssland som följde på "den blodiga söndagen" 1905. Boken blev genast förbjuden och kom inte ut förrän efter oktoberrevolutionen 1917. Fast den smugglades in i landet och cirkulerade bland arbetare och andra. Gorkij, som själv deltagit i upproren, blev tvungen att gå i landsflykt. Moren (på svenska Modern) utspelar sig i en fabriksby någonstans i landet och inleds "Hver dag skalv og hylte fabrikssirenen i den röykfylte, oljete luften over fabrikksbyen og fra de små husene kom dystre mennesker lydig löpende. De lignet forskremte kakkerlakker og hade ikke fått tid till å hvile musklene sine i löpet av natten". Det här påminner mig om min egen uppväxt i ett sågverkssamhälle i södra Sverige, där sågvisslan väckte oss redan vid halvsjutiden och kallade på arbetarna. Nåväl, Morens huvudperson är Pelageja Nilovna, en mor full av omsorger om sin son Pavel, som anslutit sig till och är en ledargestalt i den revolutionära rörelse som börjat växa fram. Modern ser till en början med oro på det som sonen och hans kamrater sysslar med. Men inser efterhand att det de gör är rättvist och hon vill också hjälpa till. Då Pavel och hans nära vän Andrej hamnar i finkan, för att de spritt flygblad på fabriken, så ser modern till att hon kan ta sig in på fabriksområdet med gömda flygblad. Eftersom flygbladen fortsätter att spridas på fabriken, så kan inte myndigheterna hålla kvar Pavel och Andrej bakom lås och bom. Här finns också en koppling till mitt eget liv, då jag i början av 1970-talet deltog i spridandet av flygblad och uppsättandet av affischer på olika håll i den stad vi då bodde i. Vi slapp dock att bli inlåsta. Gorkijs stil kallas socialrealistisk och uttrycket brukar vara lite nedsättande. Och visst kan det tyckas lite romantiskt och idealistiskt det han berättar, men samtidigt känns skildringen sann och äkta. Då han skriver om fabriken och förhållandena där får texten naturalistiska inslag, men då han skildrar naturen är det lyriskt och vackert. Människorna får skarpskurna drag och skildras ömsom ömsint eller med vämjelse. Vi har förstås de goda, som Pavel och Andrej och modern och några kvinnogestalter, men bland dem finns även en del hetlevrade, som tycker att det revolutionära arbetet är för mödosamt och som vill gå våldsammare fram. Här finns också de tvivlande, de räddhågade och på andra sidan motståndarna i form av polis, spioner, guvernören och fabriksledningen. Har då Gorkijs berättelse någon anknytning till vår tid idag. Det tycker jag. Man behöver bara tänka på de omfattande demonstrationerna i Frankrike, de som nu pågår på skilda håll i Latinamerika med flera. Dessa demonstrationer har ju en rättvisesida, man demonstrerar mot försämringar i välfärden och de ökade klassklyftorna. Klimatfrågan har ju också en sådan dimension, en protest mot politiker som gör för lite för klimatet.

Chaim A. Kaplan skriver i dagboken den 8 december 1939: "Vårt politiska och personliga förfall under erövrarens välde fortgår i snabb takt. Från dag till dag dras snaran kring våra halsar åt hårdare. Precis som i das Reich har segraren uteslutit oss ur den mänskliga gemenskapen. Varje dag nya trångmål. Varje morgon en ny förolämpning. Så gott som varenda timme en ny ekonomisk förlust." Och så radar Kaplan upp de kränkande händelser som drabbat den judiska befolkningen under en vecka i punktform. 1. Ett judemärke har nålats fast på varenda judisk man och kvinna utan undantag, man har inte ens uteslutit de som konverterat till kristendomen. 2. Förbud för judar att gå in centralpostkontoret på Wareckigatan. 3. Ariska kommissarier har placerats i låne- och hypoteksinrättningar som ägs av judar. 4. Förbud att öppna judiska skolor, såväl låg- som mellanstadieskolor, kommunala eller privata för judiska barn. Judiska barn behöver inte studera, kommenterar Kaplan med bitterhet. 5. Förbud att lämna understöd till pensionerade judar, också av tillgångar i den kommunala pensionskassan, trots att detta är pengar som de månatligen har betalat in under många år. 6. Att tvinga varje judisk affär och butik att ha en Davidsstjärna hängande på en iögonfallande plats. "Jag tycker att det räcker för en vecka, avslutar Kaplan".

Igår var det Finlands självständighetsdag och jag och min hustru (som kommer från Finland) hedrade dagen med att gå på en föreläsning på museet i stan, som handlade om de finska krigsbarnen. Det var en kvinna från länsmuseet (tyvärr kommer jag nu inte ihåg hennes namn) som berättade om de dramatiska krigsåren, då 70 000 finska barn kom till Sverige. Det var stort intresse, för Hörsalens 60 platser var alla upptagna och extra stolar fick tas in. De flesta i publiken hade någon anknytning till ämnet. De kände någon som varit krigsbarn, eller hade tagit hand om ett barn eller hade hört berättas om det av mamma eller någon släkting. Dock var det bara en i publiken som hade varit krigsbarn. Han berättade nu om hur han som sexåring tvingats ut mitt i natten (för på dagen riskerade man att bli bombade) för att ta sig till en pråm, som förde de evakuerade ut till ett krigsfartyg som tog dem vidare till Haparanda. Det här hände i Kemi. Mannen hade svårt att berätta, han fick göra uppehåll flera gånger, då han övermannades av sina känslor och började gråta. En annan man kunde berätta om hur hans mor hals över huvud fick överge hemmet på Karelska näset med ett nyfött barn i famnen. Ja, det var en känslosam stund och det var ogörligt att inte göra kopplingen till den nuvarande flyktingsituationen i världen, alla dessa som i gummibåtar gör vådliga resor över Medelhavet. Det var också intressant att höra om alla dessa organisationer, företag och enskilda personer som gjorde stora insatser för att försöka hjälpa krigsbarnen. Det fanns ett stort engagemang. I de flesta fall gick det bra, men det finns också berättelser om att det inte alltid slutade så lyckligt. Det var i alla fall befriande att höra om detta, då vi nuförtiden nästan dagligen matas med motsatsen, om hur invandringen orsakat och orsakar problem och hur man ser på dessa invandrare. Särskilt ett parti har ju aldrig något gott att säga i dessa frågor, utan kopplar allt dåligt i samhället till invandringen. Ett bittert gäng, som inte kan se att dessa flyktingar bär på svåra öden och om man ser dem som individer så får man ett annat perspektiv på saken.

Den 5 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan i dagboken: "Segraren dömer oss till okunnighet. Judisk uppfostran har upphört i Polen. Efter en övergångsperiod har folkskolorna för polska barn åter öppnats och får understöd av stadens myndigheter. Endast dessa, inga andra. Alla privatskolor - också de polska - förblir stängda. De judiska lärarna i de kommunalt understödda skolorna för judiska barn har avskedats, trots att de hittills har betraktats såsom statstjänstemän. Deras familjer kan nu vänta sig hunger, nöd och en eländig tillvaro." Glädjande nog märks en förändring hos polackerna mot judarna. Vi trodde, skriver Kaplan, att judemärket skulle leda till att den polska befolkningen skulle håna och vanära oss. Men så har inte skett istället märks en sorts medlidande med dem i förnedringen. I spårvagnarna sitter polackerna tysta och i enskilda samtal kan de uttala beklagande och tröstande ord. "Det blir bättre tider", säger de. Rykten är åter i svang om att tyskarna ska lämna staden och ett annat rykte påstod att Führern var död, men att man vill hemlighålla det. Kaplan sätter ingen tilltro till dessa rykten, utan ser dem som önsketänkande. Han skriver: "Sådana är fantasierna hos ett föraktat folk som inte har något annat kvar än fantasin. De förtryckta massorna väntar på ett under; marken är beredd för Messiastanken. Varje dumhet hittar vägen till lyssnande öron. Det sunda förnuftet har försvunnit: Han som dväljes i höjden är allsmäktig", avslutar Kaplan.

I inledningen till Socialism in one country av den hädangångne engelske historikerna Edward Hallet Carr pekar denne på historiens grundbult, nämligen konflikten mellan kontinuitet och förändring, om man så vill mellan konservatism och revolution. En period av förändring, som till exempel den franska revolutionen följdes av en reaktion i form av Napoleon och en reaktionär våg. Den varade fram till 1948, då nya revolutioner utbröt lite varstans i Europa. Dessa följdes återigen av ett bakslag i forma av konservativa regeringar. De revolutionära omvälvningarna efter första världskriget fick sin motsvarighet i reaktionens ytterligheter fascism och nazism. Efter andra världskriget följde så ett framgångsrikt välfärdsbygge baserat på Keynes idéer om den offentliga sektorns betydelse. Det varade fram till 1970-talet med oljekrisen, då allt ställdes på ända igen. Nu återkom liberalismen i form av nyliberalism, där marknaden skulle styra och ställa och statens inblandning reduceras. Bank- och finanssektorn avreglerades och offentliga sektorn bantades. Frihandel och globalism blev honnörsord. Denna period varade fram till finanskrisen 2008 - 09 för att därefter ersättas av nationalism, vilket yttrar sig i tal om protektionism och att sätta det egna landet främst, som Trumps make America great again och Brexit i England. Denna utveckling är en reaktion på nyliberalismens misslyckanden. Om vi nu kommer att få en lång våg av nationalism och extremism igen återstår att se, men i så fall, om vi ska tro på regelbundenheten i de långa vågorna, så kommer också denna att ersättas av något annat, förhoppningsvis något bättre.

Den 3 december 1939 skriver Chaim A. Kaplan om vad som hänt inom skolans värld, han har ju själv varit lärare, så det berör honom särskilt. Han skriver: "Läraryrket - både det polska och det judiska - behandlas styvmoderligt av segraren. Alla kommunala verksamheter har lagts i hans grymma och mäktiga händer, för att reorganiseras och tillämpas enligt hans gottfinnande; men undervisningen på låg-, mellan- och högstadiet har helt och hållet försummats". Han skriver sedan att skötseln av folkskolorna överläts åt polackerna, under överinseende av ett Schulrat. Skolöverstyrelsen som nu återinsatts sitter där och vet inte vad de ska göra, utan väntar bara på vad de ska beordras att göra. Efter en epidemi så har folkskolorna åter öppnats, men bara för de polska barnen, inte judarnas. Segrarens syfte är att utestänga dem från skolsystemet baserat på statliga och kommunala fonder. Men den nazistiska "rättvisan" omfattar inte judiska barn. "I stort sett erkänner den inte att judar har några rättigheter, och alla de rättigheter judarna åtnjöt enligt polsk lag har upphävts och annullerats. Denna utestängning gäller också skatteväsendet. Franks förordning tillkännager att skatter uppbäres på basis av de polska lagar som hittills gällt, men samtidigt har alla judiska befrielser och undantag upphävts. Hädanefter måste alla judiska institutioner av vad slag de vara må, filantropiska, religiösa, kulturella, konstnärliga, betala skatt. Till och med Judenrats skolor och sjukhus inbegripes häri. Enbart detta påbud kommer att orsaka deras undergång," avslutar Kaplan.

Igår var jag och lyssnade på en intressant föreläsning med Dag Blank professor i nordamerikahistoria, som föreläste om Tre år med Trump på senioruniversitetet i stan. Han berättade mycket om det amerikanska valsystemet och de tre pelare som byggt amerikansk konstitution: presidentmakt, kongress och högsta domstol. Men det som fastnade hos mig var hans beskrivning av Trumps ledarstil. Det han åstadkommit är ju kaos i Vita huset, där folk avskedats eller hoppats av till höger och vänster. Ingen kan känna sig säker på sin post. Samma ledarstil hade också präglats hans tid som fastighetsmagnat. Jag kom då att tänka på vad jag läst om Hitlers ledarstil, den byggde ju också på att göra omgivningen osäker. Han kunde tillsätta folk som hade nästan identiska arbetsuppgifter, så att de fick konkurrera med varandra och på så vis skapa osäkerhet och lojaliteter. Inget övrigt att säga i jämförelsen med Trump. Blank gick även in på riksrättsprocessen mot Trump och lite förutsägelser om framtiden, men det lämnar jag därhän.

30 november 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Idag drabbade oss två obehagliga påbud. Först påbudet om Davidsstjärnan, precis som i Krakow." Nu förvandlar segraren oss till judar, vare sig vi vill det eller inte. De som nyligen omvänt sig till kristendomen kommer inte heller undan, de betraktas ändå som judar. Samma dag kom det andra påbudet. Det handlade om att varje judisk butik och affär måste ange att den är judisk genom att sätta upp ett märke med Davidsstjärnan. "Våra förfäder som hade erfarenhet av motgångar, odödliggjorde sina lidanden i klagosånger". Vem ska skriva om våra sorger, frågar sig Kaplan. Var finns den folkskald som kan ge röst åt den tragedi som håller på att utspela sig. Den 22 november skjöts 53 judar för upprorisk verksamhet. Alla offer bodde på samma gata, där en tjuv hållit till, som skjutit och dödat en polsk polis och sårat en annan. För detta dåd drabbades alla familjer i huset. De fängslades och fördes bort och blev två veckar senare skjutna, avslutar Kaplan.