krille tvärvigg

I dvalan mellan sömn och vakenhet ett barndomsminne stiger fram. Jag sitter i fönstersmygen i köket och tittar ut över åkern och den svarta lerjorden. Det är november, halvmörkt, ute strilar regnet ner. Inne är ljuset tänt och det knastrar från vedspisen, där min mormor huserar. Jag känner mig ledsen, längtar efter min mamma som är på BB. -Snart är mamma hemma med lillebror, säger mormor. Men jag stirrar bara ut på regnet. Så ändras fokus. Jag sitter i taxibilen bredvid chauffören. I baksätet en rödflammig mor, ty hon har feber har jag senare fått veta, och min far. Mitt emellan dem min nye bror, som sussar gott. Jag känner mig övergiven, ensam. Mamma märker det, säger: kom hit du också Kirre, ty de kallar mig detsamma som katten. Men jag sitter kvar bredvid chauffören, känner mig stor, men samtidigt lite ledsen.