krille tvärvigg

Idag då Åke har namnsdag minns jag min far. Inte den sista tiden då han var sjuk, utan i sin krafts dagar. Som säker kapten i vår mahognybåt, som trygg far då jag fick följa honom till fotbollsplanen och som stark pappa då han baxade varor i butiken. Butiken ja, Konsum blev hans liv. Redan som sjuttonåring började han där som biträde och var sedan butiken trogen (kanske alltför trogen) i hela sitt yrkesverksamma liv. De sista arton åren var han butikschef. Han hade haft kapacitet att avancera i yrket och kunnat söka sig till någon annan ort, men på något vis, om det var rädsla eller att han trivdes i Blankaholm, så blev han kvar. Mamma önskade sig bort från sågverkssamhället och ville flytta till Västervik, där hon menade att vi barn skulle haft större möjligheter än att behöva arbeta på sågen. Deras diskussioner om att flytta blev rätt heta och slutade med att pappa skickade in en ansökan på något jobb, som han visste att han inte skulle få. När det nekande svaret kom, så visade han det för mamma menande att där ser du. Så allt förblev vid det gamla. Han forsatte att trampa Konsums golv. Pappa var den äldste av tre bröder, där för övrigt bara den yngste ännu är i livet och bor kvar i Blankaholm. Systrarna, varav en halvsyster, försvann rätt tidigt till Stockholm, men en av dem kom tillbaka till samhället. Men de är nu alla borta. Av oss två syskon, Ove och jag, var Ove pappas pojke. Han tog Oves död i trafikolyckan oerhört hårt. Talade till och med om att ta sitt liv. Men mamma menade att du har ju en son till, som du måste tänka på, så relationen mellan pappa och mig blev nog närmare efter det. Då vi bodde i Växjö kom han gärna till oss för att kunna gå på fotboll och se Öster i allsvenskan. Vi brukade då slå följe, precis som vi gjort i min barndom.