krille tvärvigg

Idag är det åtta år sen jag opererades för prostatacancer. Det stämmer till lite extra eftertanke. Jag har klarat mig bra under dessa åtta år, inte haft något urinläckage att tala om och heller inga andra besvär. Visst är jag impotent, men det har gått att lösa. Jag tänker på min far som inte var lika lyckligt lottad. Även han opererades och strålades, men cancern hade redan spritt sig och han dog efter drygt två år. Jag minns den sista veckan då han var i livet. Jag besökte honom på sjukhuset, men han plågades svårt och var inte så talför. Han som alltid varit sportintresserad ägnade inte Ishockey-VM, som då pågick, det minsta intresse. Han var redan på väg bort till andra nejder. Jag satt och vakade hos honom då min mor inte orkade längre. Hon hade bott hos honom på sjukhuset i tre veckor och var totalt slutkörd. Han sov mesta tiden, ryckte till och tittade upp ibland som om han undrade var han var. Ibland kom en sköterska in och såg till honom eller vände på honom, då bet han ihop såg jag för det gjorde väldigt ont. Han var så svag att han inte kunde utföra sina behov längre. Vid ett tillfälle kom en man som kände honom in. Han sov då. Mannen ifråga sa: tänk han som var så stark! Ja, far var odödlig i min barndom, en trygg famn. Men nu var han helt hjälplös, utlämnad åt sjukdomen. Efter en vecka var jag tvungen att åka hem till fru och barn. Det var en lördag. Jag for genom landet som höll på att vakna upp efter vintern, men jag for som bedövad och lade inte märke till den spirande våren. Jag hade tagit adjö av honom och han hade tårar i ögonen och sa att jag skulle hälsa till fru och barn. Han sa som i förbigående, du kan ta bilen för jag kommer aldrig upp från sängen mera. På söndag morgon då jag vaknat ringde det och min mor meddelade att han dött vid åttatiden. Han hade försökt resa sig som för att få luft och sedan hade han fallit tillbaka mot kudden och dött.