krille tvärvigg

Häromveckan såg jag Aki Kaurismäkis film Ljus i natten på Bio Kontrast. Filmen som fått Silverbjörnen för bästa regi i Berlin. Kaurismäki fortsätter att skildra mötet mellan flyktingar och oss, men med finsk touche. Här finns Kaurismäkis melankoli och varma medmänskliga ton. Khaled kommer som fripassagerare på ett fartyg och söker asyl. Här firar Kaurismäki stora triumfer med att visa den stelbenthet som vidlåder myndigheterna varvat med medmänskligheten hos en del av den personal som möter flyktingarna. Khaled får så småningom jobb hos den före detta handelsresanden Wikström, som efter att ha vunnit på poker startar en restaurang. På restaurangen utspelas sedan en rad dråpliga scener, kanske framför allt då man försöker lansera sushi på menyn. Men flyktingens tillvaro är hotad av nazistiska ynglingar som vid ett par tillfällen överfaller Khaled. Kaurismäki använder inte många ord, det är miner, gester och kroppsspråk som talar. Det behövs filmare som Kaurismäki som kan se med glimten i ögat på de mörka hot och det hat som finns i vår samtid.