krille tvärvigg

Har tillbringat hela förmiddagen i dag i köket med att göra äppelmos. Sex liter blev det, inte illa. Äpplena var dock inte våra egna, utan kom från en kollega till min fru. En hel kasse hade hon plockat. Våra egna är begärliga byten för skatorna. Då vi var i Stockholm förra veckan, så hade skatorna gett sig på mer än hälften av de äpplen vi kommer att få. Inte nog med det, de hade också städat av två havtornsbuskar, inte ett bär fanns kvar. Som tur var hade vi två buskar till som de inte hunnit med att inventera. Vi räddade dem nu genom att trä nät över. Våra plommonträd får i alla fall vara ifred, ja, egentligen är det krikon, små söta bär, som man kan gå och mumsa på, när man är ute i trädgården. Då har vi också sällskap av kvigorna, som går och betar på täkterna utanför huset. De glor intresserat, då vi kommer ut och tycks livade av vårt sällskap. Samtidigt som det är skördetid, så rullar valrörelsen på. Det börjar bli tjatigt med alla utfrågningar i både radio, tv och andra media. Själv har jag nämligen bestämt mig för länge sedan hur jag ska rösta, men jag tänker inte avslöja det här. Men den som följt min blogg kan nog gissa vad jag kommer att rösta på. Den senaste tiden har jag läst Ernst Brunners bok om Anckarström och kungamordet. Jag köpte boken för flera år sedan och började läsa den, men annat kom emellan. Nu har jag läst den och det ångrar jag inte. Det är en avslöjande och ohygglig läsning. Brunner går verkligen in i detalj, både på Gustav III:s dödskamp och Anckarströms avrättning. Det är nästan så att man mår illa, då man läser hur Anckarström behandlades. Brunner avslöjar också hur Anckarströms eftermäle förvanskades. Hur några propagandister utmålade honom som en grym och känslokall människa, vilket Brunner visar att han inte var. Hans agg till Gustav III uppkom, då han såg hur regenten på ett regelvidrigt sätt kastade in Sverige i krig mot Ryssland, där tusentals soldater fick sätta livet till. Och det gjorde han bara för att vinna folkets popularitet som han förlorat. Dessutom bidrog kriget till att Anckarström gjorde personliga förluster. Det fanns ett privat hämndmotiv också. Men missnöjet med Gustav III fanns också i adelskretsar och för dem blev Anckarström ett verktyg. Men då han utfört sin gärning, smet de alla undan, det var han som fick bära hundhuvudet. Polismästaren Liljensparres agerande avslöjar också Brunner. Han satte en spion på Anckarström, som rapporterade om hans förehavanden. Liljensparre visste därför att ett mord skulle ske, men han ingrep inte. Även hertig Karls, Gustav III:s bror, agerande var tvetydigt. Var han också inblandad i komplotten. Mycket tyder på det. Ja, man kommer vid läsningen ohejdat in på mordet på Palme och funderingar om det fanns någon komplott där också. Kanske kommer det i en framtid också att avslöjas, precis som Brunner nu kan avslöja det mesta av det som skedde vid mordet på Gustav III.